Såg Spielbergs film "Munchen" i går kväll. En obarmhärtigt berättad historia om det terrordrama som under OS 1972 utspelade sig i Munchen. Filmen kändes inte bara i själen utan också rent fysiskt, i magen inte minst. Den handlar om hur en grupp män från den israeliska underättelsetjänsten av sin premiärminister får i uppdrag att ta död på en grupp palestinska terrorister. De anses ligga bakom terrordådet mot 11 st israeliska idrottsmän som först togs som gisslan och sedan mördades. Även de som utförde dådet miste livet i dramat.En stark film och huvudrollsinnehavaren Eric Bana spelar så otroligt bra. I hans ansikte går det att, trots en minimal mimik, följa hans väg från stark, hängiven, nygift och blivande pappa till en härdad, ifrågasättande och traumatiserad mördare. Han är filmens stora behållning men övriga medverkande är också lysande.
Så går jag då hem när filmen är slut. Till frukosten denna morgon läser jag att Bettina Röhl, dotter till Ulrice Meinhoff, har gett ut en bok om sina föräldrar. Den måste jag läsa. Minns 70-talet när Bader-Meinhoff härjade i Europa. Hur vi lärde oss vad terrorism var, hur fruktansvärt det var med dessa blodiga terrordåd och hur fascinerande det var med dessa till synes normala, vanliga och ofta väl besuttna unga. engagerade människor som gick över gränsen och blev blodiga mördare. Man undrade om de var drogade, manipulerade eller bara tokiga. Så mycket blod och så lite vinster. Det är också så mycket svårare att förstå hur en tysk överklassbrud kunde bli en av vår tids mest framträdande och kända terrorledare än vad det är att förstå hur en muslimsk turbanprydd kille från de Afghanska bergen kan bli en. Att israeler och palestinier föder terrorism går också att förstå.
Det som går att förstå är desperationen men inte allt dödande.
Kommentarer
Men boken måste jag läsa!