Vänner! Livet är fullt av möten, hela tiden. De flesta passerar utan att lämna avtryck. Många lämnar minnen och känslor som lever kvar länge. En del gör djupare avtryck i själen och ett fåtal flyttar in för gott....
Uddingarna är de som en gång var ens vän men som vuxit bort och i från... Konstigt blir det när bara en inser att inget finns att sägas mer. Som någon kvarleva från 80-talet som aldrig underhållits annat än med kanske högst ett möte, ett par telefonsamtal, enstaka mail och 100 julkort från ett håll, inte mitt!
Häromdagen fick jag ett kort från Grekland: - "Hej vännen, tänker ofta på dig. Är på Kreta och slickar mina sår. Det är inte lätt för kvinnor i vår ålder. Ser fram mot att besöka dig, gå långa promenader längs stranden och samtala om allt som hänt i våra liv under alla dessa år. När passar det dig?"
Va? Stööön.. Vad då "kvinnor i vår ålder"(hon är faktiskt 4 år äldre än jag!! ) Jag har inget behov av att gå långa strandpromenader och höra (en gång till) om hennes liv, inte heller vill jag berätta om mitt....Hon är rar men....... Det är 20 år för sent! Hrkkk........
Mina vänner, de riktiga vännerna, är inte så många men heller inte så få. Men, de är spridda över Sverige och Oslo...Gudskelov för dem! Några har hängt med länge. Några har jag funnit på senare år.. somliga riktigt sköna, modiga, smarta, fantastiska kvinnor! De är en inspiration, ett stöd, har varit min tröst och de gör mig glad och stark, även om jag har mer eller mindre tät kontakt med var och en av dem....
Manliga vänner? Jag vill kalla L för min vän i dag. Tycker om honom...Jag bryr mig om honom och vet att han tycker om mig tillbaka...Kan ringa om huset börjar brinna etcetra, den känslan....Utöver det har jag ingen manlig vän. Inte för att jag inte vill ha det, det vore kul och trevligt! Men, det är inte lika okomplicerat, tyvärr..Dessutom bor jag nog på fel plats på jorden om jag vill skaffa mig nya manliga vänner....
Jag hade Ch. Ch lever inte längre. Han var egentligen min mammas man, några år tills de kom på att det var bättre att inte vara gifta utan bo var för sig och bara vara vänner. Han förblev familjär, min "onkel" i Ängelholm, i alla år.
Han dök bara upp. Stod där utanför dörren och hallen blev kolsvart då han täckte hela dess fönster. Lång, stor och bred åt alla håll och det var alltid förmiddag. Han sa alltid - Hej, min vän! I handen höll han allltid en brun konditoripåse, alltid med något smaskigt i.
Själv åt han ingenting. Utom ibland. - Då suckade han, tog fram sprutan och stack rakt igenom skjorta och allt. Men insulinet räckte inte. Tyvärr dog han allför ung, det var inte något han hängav sig till..dieter, motion mm...Han njöt av livets goda, det var hans liv.
Jag hade behövt honom i dag. Han var en fenomenal skribent. Arbetade som reporter på vår lokaltidning. Under många år skrev han reseskildringar, gjorde mat och vin-reportage och skrev om allt det som får oss att njuta lite extra här i livet...Han var stor, snäll och udda. Kan fortfarande komma på mig med att gå mot telefonen för att ringa och fråga Ch. vad jag skall göra med kalkonen!! Eller lammbiffarna? Vilket vin skall jag ha till älgen? CHRISTER, hjälp!. Han svarade alltid, visste allting. Också om kultur, historia, olika länder, händelser, nyheter och litteratur. Han var briljant, kunde allt.
Ibland tog han bilen och kom. Det tog 3 sekunder, sen hade han tagit över hela köket och det blev alltid sagolikt gott!!! Han var min vän och mina barns plastmorfar.
Uddingarna är de som en gång var ens vän men som vuxit bort och i från... Konstigt blir det när bara en inser att inget finns att sägas mer. Som någon kvarleva från 80-talet som aldrig underhållits annat än med kanske högst ett möte, ett par telefonsamtal, enstaka mail och 100 julkort från ett håll, inte mitt!
Häromdagen fick jag ett kort från Grekland: - "Hej vännen, tänker ofta på dig. Är på Kreta och slickar mina sår. Det är inte lätt för kvinnor i vår ålder. Ser fram mot att besöka dig, gå långa promenader längs stranden och samtala om allt som hänt i våra liv under alla dessa år. När passar det dig?"
Va? Stööön.. Vad då "kvinnor i vår ålder"(hon är faktiskt 4 år äldre än jag!! ) Jag har inget behov av att gå långa strandpromenader och höra (en gång till) om hennes liv, inte heller vill jag berätta om mitt....Hon är rar men....... Det är 20 år för sent! Hrkkk........
Mina vänner, de riktiga vännerna, är inte så många men heller inte så få. Men, de är spridda över Sverige och Oslo...Gudskelov för dem! Några har hängt med länge. Några har jag funnit på senare år.. somliga riktigt sköna, modiga, smarta, fantastiska kvinnor! De är en inspiration, ett stöd, har varit min tröst och de gör mig glad och stark, även om jag har mer eller mindre tät kontakt med var och en av dem....
Manliga vänner? Jag vill kalla L för min vän i dag. Tycker om honom...Jag bryr mig om honom och vet att han tycker om mig tillbaka...Kan ringa om huset börjar brinna etcetra, den känslan....Utöver det har jag ingen manlig vän. Inte för att jag inte vill ha det, det vore kul och trevligt! Men, det är inte lika okomplicerat, tyvärr..Dessutom bor jag nog på fel plats på jorden om jag vill skaffa mig nya manliga vänner....
Jag hade Ch. Ch lever inte längre. Han var egentligen min mammas man, några år tills de kom på att det var bättre att inte vara gifta utan bo var för sig och bara vara vänner. Han förblev familjär, min "onkel" i Ängelholm, i alla år.
Han dök bara upp. Stod där utanför dörren och hallen blev kolsvart då han täckte hela dess fönster. Lång, stor och bred åt alla håll och det var alltid förmiddag. Han sa alltid - Hej, min vän! I handen höll han allltid en brun konditoripåse, alltid med något smaskigt i.
Själv åt han ingenting. Utom ibland. - Då suckade han, tog fram sprutan och stack rakt igenom skjorta och allt. Men insulinet räckte inte. Tyvärr dog han allför ung, det var inte något han hängav sig till..dieter, motion mm...Han njöt av livets goda, det var hans liv.
Jag hade behövt honom i dag. Han var en fenomenal skribent. Arbetade som reporter på vår lokaltidning. Under många år skrev han reseskildringar, gjorde mat och vin-reportage och skrev om allt det som får oss att njuta lite extra här i livet...Han var stor, snäll och udda. Kan fortfarande komma på mig med att gå mot telefonen för att ringa och fråga Ch. vad jag skall göra med kalkonen!! Eller lammbiffarna? Vilket vin skall jag ha till älgen? CHRISTER, hjälp!. Han svarade alltid, visste allting. Också om kultur, historia, olika länder, händelser, nyheter och litteratur. Han var briljant, kunde allt.
Ibland tog han bilen och kom. Det tog 3 sekunder, sen hade han tagit över hela köket och det blev alltid sagolikt gott!!! Han var min vän och mina barns plastmorfar.
Kommentarer