Vi är 5 husdjur hemma hos mig. Katten Moses, mina två barn, min blogg och jag själv. Vilken slag djur vi är, förrutom katten och bloggen, det måste jag grunna över.... Vi är ju inte mer än människor, jag och barnen. Det vill säga, djur vi också, som förvisso bor i hus. Well, som kommentar till Anonymous......angående det här med uppskattning och erkännande.
Det kanske inte nödvändigtvis måste vara så att man behöver positiv respons från andra människor för att må bra. Någonstans vill jag tro att det räcker med min inneboende kraft, lust och trygghet.
Meningen med livet? Ack ja...Jag vill också tro att det är i samspel med andra livet blir meningsfullt, i kommunikationen. Nog för att vi, var och en av oss, säkert kan känna oss starka och må bra utan andra människor inblandade. Men inte i längden. Ett meningsfullt arbete eller en djupdykning i själen via till exempel meditation, sjamanism eller en stark gudstro kan inte ersätta mänskliga kontakter, möten, kärlek, vänskap...inte i längden, även om vi kan behöva leva eremitliv eller försvinna in i oss själva mellan varven. Det är bra för oss. En balansgång måste vara det rätta. Allt strävar efter balans..
Mig? Jag suger åt mig som en svamp när jag får uppskattning eller erkännande. Det är bra för mig i den tid som nu är, när den vilsna haveristen åter börjar känna fast mark under fötterna...
Jag har varit en doldis. Mest en doldis hittills i mitt liv. Snarare gått undan eller hållt tyst...inte förväntat mig respons....inte alls varit som den här bloggen är ! Det har vänt med åren, ingenting är statiskt, det rör sig hela tiden. Det är bra, allt är så mycket bättre! Men, det viktigaste är ändå att jag mår bra med mig själv, att kontakten inåt är bra och glad, att jag förstår mitt innersta väsen och kan hantera mig själv med ömhet och respekt. Inte lika lätt alla dagar, men vi har det bra för det mesta, jag och jag.
Det kanske inte nödvändigtvis måste vara så att man behöver positiv respons från andra människor för att må bra. Någonstans vill jag tro att det räcker med min inneboende kraft, lust och trygghet.
Meningen med livet? Ack ja...Jag vill också tro att det är i samspel med andra livet blir meningsfullt, i kommunikationen. Nog för att vi, var och en av oss, säkert kan känna oss starka och må bra utan andra människor inblandade. Men inte i längden. Ett meningsfullt arbete eller en djupdykning i själen via till exempel meditation, sjamanism eller en stark gudstro kan inte ersätta mänskliga kontakter, möten, kärlek, vänskap...inte i längden, även om vi kan behöva leva eremitliv eller försvinna in i oss själva mellan varven. Det är bra för oss. En balansgång måste vara det rätta. Allt strävar efter balans..
Mig? Jag suger åt mig som en svamp när jag får uppskattning eller erkännande. Det är bra för mig i den tid som nu är, när den vilsna haveristen åter börjar känna fast mark under fötterna...
Jag har varit en doldis. Mest en doldis hittills i mitt liv. Snarare gått undan eller hållt tyst...inte förväntat mig respons....inte alls varit som den här bloggen är ! Det har vänt med åren, ingenting är statiskt, det rör sig hela tiden. Det är bra, allt är så mycket bättre! Men, det viktigaste är ändå att jag mår bra med mig själv, att kontakten inåt är bra och glad, att jag förstår mitt innersta väsen och kan hantera mig själv med ömhet och respekt. Inte lika lätt alla dagar, men vi har det bra för det mesta, jag och jag.
Kommentarer