Fortsätt till huvudinnehåll

Förvirrad av spårvagnar och annat som inte går som på räls...

Tillbaka från Göteborg. Att köra bil i Stockholm är "nothing" men alla dessa spårvagnsspår gör mig förvirrad! Stannar de eller inte, vem har grönt eller rött, vad är gult. Känner mig verkligen som en höna där jag gasar mig fram vilt snurrandes på huvudet och rak i ryggen, lätt framåtlutad för att också kunna se uppåt, man vet ju aldrig...Dessutom hamnar jag alltid i Tingsdagstunneln, hur jag än bär mig åt...

Hemma i min lilla håla. En liten, skön håla vid havet. Här är bra att vara och lätt att leva...Låg långt in i levern men avspänt leende på ytan. Handlat matta till hallen som var för stor! (Fyndat på IKEA vad med att mäta först??) Så köket fick plötsligt en ny matta istället. Funderade en kort stund på att ta fram mattskäraren och kapa eländet men besinnade mig som tur var. En tjock sisalmatta. Det hade antagligen inte blivit något alls kvar av mitt fynd..

Ostrukturerad dag. Tappat kontrollen och är inte nöjd. Trots det har jag tagit mig hem från Gbg, städat köket och hallen (eftersom ny matta inte kan läggas in på orent golv) kört en tvättmaskin, en diskmaskin, lagat middag till 2 hungriga skolbarn (ICA-pizza, 11 minuter i ugnen jaja...) för att sedan ramla ner i fåtöljen bredvid kaminen just när "Bonde söker fru" började. VAD? Vad är det där för program? Hur kan man blotta sitt privatliv och ställa upp på något liknande. Tyckte att mer eller mindre alla såg lidande ut..

Skriver ny agenda för i morgon. Nu är jag sträng. Måste hålla Nike i väldigt kort koppel. Nu skall hon fösas i säng. Huvudet skriver inte längre, fingrarna går av sig själv över tangentbordet....Har ingenting vettigt alls att säga i dag. Kan inte tillföra världen något. Skall gå in och vegetera på mina tankar en stund, försöka hitta något slags lugn så att sömnen blir god. Måste lägga undan allt grubblande .... Måste, måste så mycket. Ställer allt större krav på mig själv. Omgivningen.. Måste, måste...

Fortsätt hålla fokus. Gå rakt fram bara.

Lugn...andas lugnt. Stressa inte, du gör det bra..

Tillit. Det går ju, om än långsamt. Det kommer att gå bra, du fixar det här, oroa dig inte. Luta dig mot dig själv, tryggt. Tro på dig själv människa, du fixar det här. Kan andra, kan du...

Strukturen. Den är på gång. Har fattat... Det är bra, det känns bra, det skall gå.

Kommentarer

Anonym sa…
Du verkar tuffa på bra nu i rätt riktning, med både det ena och det andra.
Du sällar dig till övriga förvirrade kvinnliga förare i Gbg. Alla hamnar de i Tingstadstunneln förr eller senare.
Nike sa…
Tydligen har du koll på Göteborg, men upplysningsvis - det var gott om manliga bilförare i Tingsdagstunneln också! Men några rävar såg jag inte.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot