Jag vill ha mediciiiin !! Jag orkar inte längre - Stäng av mig!!!
Så lät det häromdagen. Han ligger i soffan vilt fladdrande med ben och armar, orkar inte med sina tics längre. Det har verkligen tagit fart. Det är ju så det är. Det debuterar i puberteten, accelererar ett tag för att sedan klinga av. Så följer år när det återkommer perioder med tics, kanske en gång om året som det var för mig. ( Det här har jag skrivit om tidigare..)
Med tiden blir det lindrigare och lindrigare. (Kanske för att hjärnan blir trögare och trögare ???)
Har aldrig sett mina tics som ett handikapp, få har vetat om det, enstaka har reagerat. Det går att hejda med viss viljekraft. Åtminstone i en kort tid. Men sen brukar det återkomma desto mer intensivt under ett par timmar, det undertryckta måste ut - eller nå´t sånt.
Man pratar om brist på serotonin eller någon annan substans i hjärnan. Men, man vet i själva verket inte. Ärftlighet, ja. I allafall i vår familj.
Pratar lugnande. Låtsas som om jag inte hör. Går undan när det blir för mycket. Tycker synd om honom men säger inte så. Det är det bästa. Prata inte för mycket om det och ta det lugnt. Han har kommit på själv (tonåren, går inte att ta in för mycket vad andra säger....) att om han lägger sig ner och andas lugnt så blir det lite lättare. Berättar hur det är, visar honom en hemsida där han kan läsa själv. Uppmuntrar - "det är speciellt att ha tics vännen...det visar bara att du har bra med aktivitet i hjärnan, att du har ett gott intellekt. Dumskallar har inte tics, de är trögare redan från början.." - säger jag utan att ha något alls belägg för att det jag säger är riktigt och rätt. Men tanken hjälper gott....och det är huvudsaken.
Nästa morgon är det lugnt. Han är glad och nöjd. Skall spela innebandyturnering i skolan. Inga tics. Inte på hela dagen. Sen, när han kommer hem och slappnar av drar det i gång för fullt....
- Det är inte bra att medicinera !! - Då blir du bara så trött och trög. Det går över, ta det lugnt och tänk på att du bara laddar ur när du kommer hem efter en hektisk dag. Kroppen ligger i soffan och slappar. Hjärnan släpper efter och ut överskottet!!! ...... säger jag som aldrig kommer att göra det eller honom till ett problem, en sjukdom eller en avart som skall behandlas eller botas. Har inte vi alla lite egenheter för oss ibland? Eller, är det bara som jag vill tro?
Så lät det häromdagen. Han ligger i soffan vilt fladdrande med ben och armar, orkar inte med sina tics längre. Det har verkligen tagit fart. Det är ju så det är. Det debuterar i puberteten, accelererar ett tag för att sedan klinga av. Så följer år när det återkommer perioder med tics, kanske en gång om året som det var för mig. ( Det här har jag skrivit om tidigare..)
Med tiden blir det lindrigare och lindrigare. (Kanske för att hjärnan blir trögare och trögare ???)
Har aldrig sett mina tics som ett handikapp, få har vetat om det, enstaka har reagerat. Det går att hejda med viss viljekraft. Åtminstone i en kort tid. Men sen brukar det återkomma desto mer intensivt under ett par timmar, det undertryckta måste ut - eller nå´t sånt.
Man pratar om brist på serotonin eller någon annan substans i hjärnan. Men, man vet i själva verket inte. Ärftlighet, ja. I allafall i vår familj.
Pratar lugnande. Låtsas som om jag inte hör. Går undan när det blir för mycket. Tycker synd om honom men säger inte så. Det är det bästa. Prata inte för mycket om det och ta det lugnt. Han har kommit på själv (tonåren, går inte att ta in för mycket vad andra säger....) att om han lägger sig ner och andas lugnt så blir det lite lättare. Berättar hur det är, visar honom en hemsida där han kan läsa själv. Uppmuntrar - "det är speciellt att ha tics vännen...det visar bara att du har bra med aktivitet i hjärnan, att du har ett gott intellekt. Dumskallar har inte tics, de är trögare redan från början.." - säger jag utan att ha något alls belägg för att det jag säger är riktigt och rätt. Men tanken hjälper gott....och det är huvudsaken.
Nästa morgon är det lugnt. Han är glad och nöjd. Skall spela innebandyturnering i skolan. Inga tics. Inte på hela dagen. Sen, när han kommer hem och slappnar av drar det i gång för fullt....
- Det är inte bra att medicinera !! - Då blir du bara så trött och trög. Det går över, ta det lugnt och tänk på att du bara laddar ur när du kommer hem efter en hektisk dag. Kroppen ligger i soffan och slappar. Hjärnan släpper efter och ut överskottet!!! ...... säger jag som aldrig kommer att göra det eller honom till ett problem, en sjukdom eller en avart som skall behandlas eller botas. Har inte vi alla lite egenheter för oss ibland? Eller, är det bara som jag vill tro?
Kommentarer
Js, De tabun vi har i dag är inte samma som de vi hade för bara 20 år sedan, eller 100 !