Min väninna F regisserar. Det var hon som första gången pratade om att - spegla. Hon sa att det var därför hon lyckades så bra med sitt yrke, för att hon var så bra på just det. Skådespelare som också var bra på att spegla kunde hon uträtta storverk tillsammans med.....Då var det fantastiskt. Sen, när hon gick hem efter arbetsdagens slut och trädde in i den privata världen med kärleksrelationer, vänner o.s.v. då var det inte lika fantastiskt. Här lurade fällorna, vem tyckte egentligen vad, vem är det som är glad, deppig, sorgsen nu - är det du eller jag?När det gäller alkoholism talar man om medberoende, är det inte i själva verket samma sak? Är det inte i själva verket ett väldigt mänskligt drag. Speciellt hos människor som lever tätt inpå varandra ? Hos vissa mer utpräglat än hos andra...Men om två människor som speglar duktigt möts i en relation, då händer det saker!!!???
Nu tänker jag högt, osorterat, kom i håg det.....
Jag var en gång hos en synsk kvinna. Hon sa att jag hade en stark förmåga att känna hur andra kände och att jag inte hade lärt mig att hålla den andra människans sorger, ilska, ångest eller vad det nu var utanför mig, alltså inte ta in det som om känslorna var mina egna.......Det är att spegla. Man får tro vad man vill om "min spåkvinna", men hon har rätt. F. gav det ett namn. Jag har inte varit medveten om det förrän på senare tid, inte förstått vad det egentligen handlar om eller ens haft ett namn för det.
Det handlar om vara trygg med vem man är, vad man är, vad man vill, känner, tror och hur man mår. Det handlar om stå stadigt. Det handlar om att inte låta möten med andra människor (omedvetet så klart) rubba denna inre balans.. Det handlar om att kunna stanna, gå undan, säga ifrån, stoppa i tid, avbryta och avsluta i tid. Att tryggt och stadigt navigera sig fram i livet vid alla dessa möten med alla dessa människor.
Men också, att kunna möta den andre på ett riktigt, rättvist och utvecklande sätt....
Den jag har framför mig kan skapa den här känslan i mig. Är han sorgsen eller mår dåligt, tror jag att det är jag som är eller gör det. Dåliga vibbar? Tja, men om jag då är känslomässigt bunden till honom eller henne, kan det bli jobbigt. Då hamnar vi båda i en återvändsgränd.
Det kan också bli så att även om jag inte egentligen är berörd eller älskar, tror jag kanske att jag gör det, för att han är det...
Det här är knepigt. Jag försöker förklara också för mig själv under tiden jag skriver. Alltid blir tankarna så mycket tydligare när de skrivs ner..
Det kan naturligtvis vara en tillgång att "spegla", som för min väninna F i sitt arbete.. Men man måste vara medveten om hur det fungerar och inte låta sig dras med, tappa fotfästet. Stå stadigt. Struktur. Självkännedom. Att inse skillnaden och inte ta på sig andra människors olycka eller behov och göra den till sin egen.
Vad gäller denna "andliga vägledare", så var det ett spännande möte och självklart var mycket av det hon sa osannolikt riktigt. Nu är jag ju en obotlig skeptiker och kan inte utan att rynka ögonbrynen ta till mig allt hon stod för och förmedlade. Men spännande var det! Dessutom blir jag alltid faschinerad över människor som är så oerhört övertygade av sin tro, på vad det än är, så att ingenting kan rubba deras jämvikt! Kanske är det lite avundsjuka också..
Hur som helst så gav hon mig bara goda vibbar den gången för 6 år sedan. Kanske jag skall gå dit igen?
Det här kändes som ett rörigt inlägg. Jag får läsa igenom det i morgon igen och se om jag förstår något..
Kommentarer