Gillar, gillar när jag möter människor som ställer enkla frågor ! Tror att det beror på att jag, trots mitt nuvarande behov av att förtydliga och förklara, analysera och ibland trassla till det, någonstans vet att det ibland är bättre med ett korthugget - ja eller - nej. För eller emot. Svart eller vitt. Min sinne skiftar i alltför många grå nyanser, förvisso uppblandat med färg, men det är en rörig palett. Så, kära anonym - vem du nu är.....tack för dina tydliga kommentarer. Precis vad min snurriga, trötta, uttråkade hjärna behöver!Mellan varven lyser det nog igenom att jag är rätt less på mitt ältande. Det är nog ett gott tecken. Kristider är inte lätta, att skriva har alltid varit en stor hjälp för mig och det går åt rätt håll. Känner mig som något av en expert på krishantering!! Åtminstone min egen. Samtidigt är det så rätt att jag har svårt att släppa, även de som sviker och som helt uppenbart drar problem med sig. Varför? Tja, säg det...
Jag släpper men det tar tid... Vad gäller M. Här har jag inte berättat hela historien eller alla tankar. Men strunt samma....Han lämnade en härlig värme, mycket känslor, brev, 55 röda rosor och en bunt fina melodier och försvann bort. Vem var han egentligen? Vad ville han? Blev jag frustrerad? Ja visst! Men det är okej.
Det tog några timmar. Jag hängde löst, var halvt på väg att lätta från jordskorpan. Sen ramlade jag ner med en duns. Då var jag hemma igen och vårt möte var över. M. stämde. Hans utseende stämde, hans röst. Det stämde med hur jag ville att han skulle vara...så som hans brev var. Och nej någon....jag dras inte till bildsköna män, har aldrig gjort..attraktionen ligger på ett helt annat plan.. Men visst, första intrycket är viktigt. Utseendet är ofta det första vi möter.... Därför är internet intressant som mötesplats...
I övrigt är du skarpsynt "Anonymous"... jag har dragits till män som sett bra ut på ytan men saknat det innehållet jag längtat efter. Män som svikit, men jag är naturligtvis inte utan skuld. Jag är inget offer. Jag spelade med tills det inte höll längre...och ja, jag hade svårt att släppa hoppet på att det trots allt var den stora kärleken och att allt egentligen snart skulle bli så mycket bättre. När det kom till kritan var den sorgen större än sorgen över HONOM.... I know...
Det har varit uppfriskande, underhållande också för mig själv och nyttigt att berätta..rakt ut och ibland krampaktigt förtvivlat. Men lika gärna med distans, mycket värme och humor i olíka grader. Hur jag än är så har jag i allafall en förmåga att gå vidare, att ta till mig det bästa och att lämna det eländiga därhän. Att det sedan följt med saker till nästa förhållande och nästa, det får jag nog hacka i mig. Kanske att jag äntligen lyckas med något nytt nu.
Man pratar om 3 kriser i en människas liv. Den första är puberteten, den andra när man blir förälder första gången. Den tredje är den stora livskrisen. Den kan komma vid 40, vid skilsmässan, när barnen flyttar hemifrån eller i övergångsåldern. Min kom nu...mitt i livet och alldeles lagom.. Kriser är bra ibland ( fast jäkligt enerverande och krafttömmande!!! ) Det tar en vidare. Fastna bara inte i det. Lev er igenom den...ta ut svängarna, gråt och vandra, lyssna på skön musik, ta en whiskey ibland, se till att ha några att prata med... och tvinga dig att vara social även om andra människor känns hotfullt lyckliga och lyckade....blogga som en galning och börja gärna kick-boxas. (Har jag berättat vad jag har i garaget??)
Kommentarer