Fortsätt till huvudinnehåll

Gnällig och besök av mamma

Känner mig gnällig. Är jag gnällig? Vill inte vara gnällig. Tro mig, jag är inte alltid gnällig..Men här i min blogg bestämmer jag och kan härja helt fritt utan att ta hänsyn till vad någon tänker eller tycker. Det tycks vara det bästa meningen med att blogga, nämligen att jag här inte behöver ta hänsyn till någon.

Tycker någon att jag är gnällig kan någon bara lägga in backen... ingen skada skedd..Dessutom skall jag sluta tro att jag är gnällig, i vägen eller till besvär. JAG KANSKE VILL VARA GNÄLLIG IBLAND.. dessutom har jag kanske en helt berättigad anledning.
I dag är jag på hugget.... jag vill vara gnällig. Men jag har varit annat också. Jag har varit en lyssnande, trevlig, glad väninna i någon timme som umgicks med en annan trevlig, icke-gnällande, glad väninna. Det smittar.

Dessutom har jag varit fjäskat för min egocentriska mamma som gjorde ett av sina sällsynta, oanmälda besök här för en stund sedan. Jag bjöd på hemlagade köttbullar, hon hade ro att vänta i den halvtimmen det tog att laga maten...Min mamma är av den typen som inte kan lyssna klart. Hon gör sig en föreställning om hur det är och bildar sig en kristallklar uppfattning under vägen och den är helt färdig och orubblig långt innan meningen är avslutad. Hur har hon blivit sån? Dessutom har hon en förmåga att prata över folks, speciellt barnens, huvud...Hon ger mig alltid konstiga presenter, sådant jag inte behöver eller önskat mig någonsin. Dessutom har hon börjat höra sämre.

Hon har också en förmåga att säga saker utan att tänka till före, som i kyrkan häromveckan när vi var på en väns begravning. Det var knäpptyst, en gammal man höll ett lång och jobbigt tal till sin avlidne vän. Då vänder sig min mamma mot mig och väser -Han tycker visst om att höra sin egen röst. Hela församlingen vände sig om, min moster och jag försökte se ut som att vi inte hört någonting och mamma blängde på den långrandiga gubben som naturligtvis och som tur var inte hörde så bra han heller. Bara alla andra.

Kommentarer

Anonym sa…
Ja, alla föräldrar beter väl sig som gamla reliker.
Har läst din blogg. Hm, du verkar dras till snygga män med brister. Varför har du så svårt att släppa dem mentalt trots att ni har gått skilda vägar och att du känner dig sviken? Du verkar vara en ensam själ på jakt efter tröst av en lugn och spännande man. Tror du verkligen M kan ge dig det trots hans brister…. Alkoholism är inte så lätt att tampas med och återfall är vanligt. Orkar du med den kampen också? Annars får jag säga att du skriver otroligt underhållande och bra.
Nike sa…
Thanks anonymous....återkommer !!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot