Fortsätt till huvudinnehåll

Lite vardagslyx

Vem mår inte bra av lite vardagslyx ibland. Här sitter en njutningslysten skånsk stockholmska som är svag för att typ...bli kliad på ryggen, fotmassage, champagne och mörk choklad.

Ibland låter jag mig förföras av alla glassiga magazine, de ytliga färgglada i tjockt blankt papper. Köper ett par stycken på en gång, passerar chokladaffären på vägen hem och ser åtminstone till att ha lite billig skumpa hemma..

Har jag råd unnar jag mig gärna en timmes aromaterapi innan dess, om inte åtminstone ett hett bad i mitt eget hemmaspa.. Honungstvål, bubblor både i och utanför kroppen. På med skön musik, tänd några ljus och dra in det hela genom varje por. Det doftar gott. In i tjockaste frottérocken och upp i sängen, mitt stora vita moln, i flera timmar när barnen lagt sig.

Bläddrar långsamt och omständigt igenom mina magasin, nyper i det tjocka pappret..läser om allt ytligt, trevligt, onödigt, intressant och oviktigt. Läser om människor, spanar in höstens mode även om jag inte förstår vad det är jag ser på flertalet "konstnärliga" mörktonade modebilder. Kollar in mat och vintips, resor! Vackra bilder som förstärker känslan. Ännu oftare försvinner jag in i en spännande deckare eller någon annan intressant bok eller tidskrift. Eller skriver en stund.. Det händer att jag laddar ner en film, rakt in i laptopen. Är inte det en supergrej?

Hemlyx!

Kommentarer

Anonym sa…
....och drömmer dig bort att du också går cat-walken på Café Opera...
Nike sa…
Exakt VAD är det som retar dig så? Du försöker inte heller förstå vad det är jag vill ha sagt utan låter dig provoceras och då blir jag naturligtvis bara "avundsjuk"!!Enkel förklaring?

Känner med handen på hjärtat inga sådana känslor. Tycker också att jag skriver att det inte är personligt mot någon. Läser som bäst en Camilla Läckberg-bok och tycker att det är superkul att en relativt ny och ung författarinna får utmärkelsen "årets författare". Att hon dessutom är mamma är ju inte så konstigt.

Men, jippot "årets mama" är något helt annat. Det ÄR larvigt och dumt, det tycker jag verkligen. Sen finns det andra åaikter om detta, allt väl.

Café Opera har för mig alltid varit ett överskattat ställe. Överdrifter får lätt ett löjets skimmer över sig.

Mina tankar om kvinnor, kvinnofällor, myter, duktighetssyndom är väl värda att lyftas fram. Men jag ångrar att jag knattrade ner det här i sådan hast utan att granska och tänka efter hur jag formulerade mig..

Kunde inte tro att mer än högst 2 skulle läsa.

Du får tycka och tro vad du vill men tydligen trampade jag också dig på en eller två ömma tassar..
Anonym sa…
Jag har stålhätteskor. Hur är det med dig? Eftersom du ångar igång så lätt, undrar jag om du ändå inte är lite avundsjuk...?
Anonym sa…
Ta inte illa upp. Retar dig lite bara. Jag förstår ditt budskap mycket väl. Och det ska till lite civilkurage att tycka annorlunda. Så stå på dig, trots alla starka reaktioner!! Tror nog att fler inser att årets mamma är en flopp.
Nike sa…
Hm...kanske det. Hur som helst skrevs inte mina rader med baktanken att de skulle ingå i någon feministdebatt! De knattrades ner i all hast, så för att göra både mina åsikter rättvisa och för att jag inte har lust att få fler örfilar från uppretade Camilla Läckberg-fans, plockar jag tills vidare bort inlägget "great mamas". Men det kommer tillbaka ! Jag har inte ändrat uppfattning.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot