Det har inte alltid med arbete att göra, som det så ofta kopplas samman med. Tillståndet eller åkomman eller reaktionen (Jag väljer det sistnämnda) är mänsklig och kan utlösas av en övermäktig livssituation som varar över tid. Arbetslösa kan lika gärna drabbas som de med för mycket arbete. Oro, sorg, stress, en känsla av att vara på fel plats eller att leva i en krafttömmande relation kan ligga till grund för att kropp och själ till sist inte orkar längre. Det tar också kraft att ha problem med sina barn, sjuka äldre föräldrar, att aldrig få vara i fred och i lugn och ro få tid till eftertanke. Oro för ekonomin är plågsam...Att vara ensam om dessa egentligen mänskliga och vardagsliga problem kan bli ett tungt lass att dra. Det kan börja i en ände och så är karusellen i gång. Har väl oron eller känslan att vara jagad tagit sig in i kroppen är det många gånger ett arbete att vinna tillbaka sitt lugn och jaga ut alla orosmoment. Går det lång tid kan det upplevas som att det är en del av en själv -Jag bara är sån- det är som att oron sitter i varenda liten cell....det kan ta år att få bukt med.
Somliga blir deprimerade, andra fysiskt sjuka (smärttillstånd, hjärtproblem, högt blodtryck, t.o.m. diabetes och gud vet vad...) Några tar till alkohol eller andra droger.. Och, några får diagnosen "utmattningssyndrom" som jag då.....Alla människor reagerar till slut på orimliga förhållanden. Det håller inte, kroppen och psyket tar till sist varandra i hand och lägger ner. Stopp.
Hur som helst. En kris är inte helt fel ibland. Att stoppa, att bryta något destruktivt är egentligen att få en chans att förändra... Fattar vi det inte själva i tid så talar kroppen om det genom att ge oss en fet smäll helt enkelt... FATTA NU DÅ?
Jo, jag har fattat....
Somliga blir deprimerade, andra fysiskt sjuka (smärttillstånd, hjärtproblem, högt blodtryck, t.o.m. diabetes och gud vet vad...) Några tar till alkohol eller andra droger.. Och, några får diagnosen "utmattningssyndrom" som jag då.....Alla människor reagerar till slut på orimliga förhållanden. Det håller inte, kroppen och psyket tar till sist varandra i hand och lägger ner. Stopp.
Hur som helst. En kris är inte helt fel ibland. Att stoppa, att bryta något destruktivt är egentligen att få en chans att förändra... Fattar vi det inte själva i tid så talar kroppen om det genom att ge oss en fet smäll helt enkelt... FATTA NU DÅ?
Jo, jag har fattat....
Kommentarer