
Kan ibland känna en längtan efter att följa med. Jag vill sitta där helt själv och glida fram genom Sverige. Ha en kopp kaffe framför mig, se hus, åkrar, järnvägsövergångar och träd passera. Känna det lugn som infinner sig när man ändå inte kan göra något annat än att bara sitta kvar och vila i nuet.
Min bästa tågresa gick mellan Narvik och Luleå. Vita vidder, fjäll, snö som yrde. Overkligt att sitta där inne i den upplysta trygga värmen och se vildmarken, det orörda Norrland passera utanför med sina slätter och fjäll. Undrar vad renarna tänkte. Såg vid ett tillfälle en röd räv med en enorm svans. Han kalasade på en vit hare och snön var färgad röd av blod. En bild som fastnade. Såg ut som något ur skolans lärobok om natur och djur. I min skånska vardag hade rävar och harar ungefär samma färg, året runt.
Fast i själva verket är det sällan jag blir så där skönt avkopplad när jag åker tåg. Blir lätt otålig och stel i kroppen! Kör hellre bil. Då kan jag stanna när jag vill och behöver inte trängas med främmande människor som luktar ovant, har störande mobiltelefoner, gnälliga ungar och kladdiga matsäckar med sig.
Jag minns en annan tågresa. Vi var femton. Jag och mina två tjejkompisar åkte till Stockholm där vi skulle bo hos min pappa. Min kamrat C. hade i stort sett aldrig varit utanför Båstad, i allafall aldrig åkt tåg.
Tåget lämnar Båstad station och tuffar iväg norrut. Efter 3 minuter kommer konduktören som ropar " Nyyypåååstiiiigna". Då säger min väninna på bred skånska...."Eouuu, var liggor det hänne??"
Kommentarer
Räven