Fortsätt till huvudinnehåll

Tåg

Tittar ut förbi byn, över bukten och slätterna utanför Laholm. Dimman har för ett ögonblick skingrats, så jag ser långt igen. Hör hur tåget visslar där borta i svängen, står kvar och ser när det mjukt smiter längs åskanten. Som en lysande orm ringlar det lilla Öresundståget sig in mot dalen. Tycker om tåget. Tänker på när jag var tonåring och bodde bara ett stenkast bort. Hur vi stod och såg på tågen och sa att det såg ut som leksakståg! Det kändes som att vi skulle kunna sträcka ut våra armar och ta tag i de små vagnarna.

Kan ibland känna en längtan efter att följa med. Jag vill sitta där helt själv och glida fram genom Sverige. Ha en kopp kaffe framför mig, se hus, åkrar, järnvägsövergångar och träd passera. Känna det lugn som infinner sig när man ändå inte kan göra något annat än att bara sitta kvar och vila i nuet.

Min bästa tågresa gick mellan Narvik och Luleå. Vita vidder, fjäll, snö som yrde. Overkligt att sitta där inne i den upplysta trygga värmen och se vildmarken, det orörda Norrland passera utanför med sina slätter och fjäll. Undrar vad renarna tänkte. Såg vid ett tillfälle en röd räv med en enorm svans. Han kalasade på en vit hare och snön var färgad röd av blod. En bild som fastnade. Såg ut som något ur skolans lärobok om natur och djur. I min skånska vardag hade rävar och harar ungefär samma färg, året runt.

Fast i själva verket är det sällan jag blir så där skönt avkopplad när jag åker tåg. Blir lätt otålig och stel i kroppen! Kör hellre bil. Då kan jag stanna när jag vill och behöver inte trängas med främmande människor som luktar ovant, har störande mobiltelefoner, gnälliga ungar och kladdiga matsäckar med sig.

Jag minns en annan tågresa. Vi var femton. Jag och mina två tjejkompisar åkte till Stockholm där vi skulle bo hos min pappa. Min kamrat C. hade i stort sett aldrig varit utanför Båstad, i allafall aldrig åkt tåg.

Tåget lämnar Båstad station och tuffar iväg norrut. Efter 3 minuter kommer konduktören som ropar " Nyyypåååstiiiigna". Då säger min väninna på bred skånska...."Eouuu, var liggor det hänne??"

Kommentarer

Anonym sa…
Tåg e härligt men tyvärr för sällan. Du skriver fantasifullt! Fick till de igen utan dator.
Anonym sa…
Att åka tåg är lika trist som att segla. Man vet aldrig när man kommer fram och är i längden lika tråkigt och enformigt. Att köpa förtäring är både svindyrt och smakar bara plats. Sedan är det inte kul att sitta och stirra på alla andra resenärer med mp3-spelare och mobiltelefoner som inte är särskilt sällskapssjuka och vill utbyta några ord. Nej, tacka vet jag bilen!
Räven
Nike sa…
Jo men tanken på att det skulle kunna vara avkopplande att bara sitta där och inte kunna göra någonting är skön!
Anonym sa…
Något av de bästa i livet e nàrhet o bara vara samt tjäna 700 kr hos tandläkaren. J

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...