Fortsätt till huvudinnehåll

Tåg

Tittar ut förbi byn, över bukten och slätterna utanför Laholm. Dimman har för ett ögonblick skingrats, så jag ser långt igen. Hör hur tåget visslar där borta i svängen, står kvar och ser när det mjukt smiter längs åskanten. Som en lysande orm ringlar det lilla Öresundståget sig in mot dalen. Tycker om tåget. Tänker på när jag var tonåring och bodde bara ett stenkast bort. Hur vi stod och såg på tågen och sa att det såg ut som leksakståg! Det kändes som att vi skulle kunna sträcka ut våra armar och ta tag i de små vagnarna.

Kan ibland känna en längtan efter att följa med. Jag vill sitta där helt själv och glida fram genom Sverige. Ha en kopp kaffe framför mig, se hus, åkrar, järnvägsövergångar och träd passera. Känna det lugn som infinner sig när man ändå inte kan göra något annat än att bara sitta kvar och vila i nuet.

Min bästa tågresa gick mellan Narvik och Luleå. Vita vidder, fjäll, snö som yrde. Overkligt att sitta där inne i den upplysta trygga värmen och se vildmarken, det orörda Norrland passera utanför med sina slätter och fjäll. Undrar vad renarna tänkte. Såg vid ett tillfälle en röd räv med en enorm svans. Han kalasade på en vit hare och snön var färgad röd av blod. En bild som fastnade. Såg ut som något ur skolans lärobok om natur och djur. I min skånska vardag hade rävar och harar ungefär samma färg, året runt.

Fast i själva verket är det sällan jag blir så där skönt avkopplad när jag åker tåg. Blir lätt otålig och stel i kroppen! Kör hellre bil. Då kan jag stanna när jag vill och behöver inte trängas med främmande människor som luktar ovant, har störande mobiltelefoner, gnälliga ungar och kladdiga matsäckar med sig.

Jag minns en annan tågresa. Vi var femton. Jag och mina två tjejkompisar åkte till Stockholm där vi skulle bo hos min pappa. Min kamrat C. hade i stort sett aldrig varit utanför Båstad, i allafall aldrig åkt tåg.

Tåget lämnar Båstad station och tuffar iväg norrut. Efter 3 minuter kommer konduktören som ropar " Nyyypåååstiiiigna". Då säger min väninna på bred skånska...."Eouuu, var liggor det hänne??"

Kommentarer

Anonym sa…
Tåg e härligt men tyvärr för sällan. Du skriver fantasifullt! Fick till de igen utan dator.
Anonym sa…
Att åka tåg är lika trist som att segla. Man vet aldrig när man kommer fram och är i längden lika tråkigt och enformigt. Att köpa förtäring är både svindyrt och smakar bara plats. Sedan är det inte kul att sitta och stirra på alla andra resenärer med mp3-spelare och mobiltelefoner som inte är särskilt sällskapssjuka och vill utbyta några ord. Nej, tacka vet jag bilen!
Räven
Nike sa…
Jo men tanken på att det skulle kunna vara avkopplande att bara sitta där och inte kunna göra någonting är skön!
Anonym sa…
Något av de bästa i livet e nàrhet o bara vara samt tjäna 700 kr hos tandläkaren. J

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot