Fortsätt till huvudinnehåll

Glasögon ?

Utskrattad under middagen som vi denna lördag intog i vardagsrummet. Åt i skenet av levande ljus och lät TV:n vara påslagen...Mysigt. Men ack. Upptäcker att jag inte ser vad som är vad på tallriken. Sticker gaffeln bredvid biffen, missar coleslawen och glider förbi tomaten...VA? Sonens flinar...Får hämta glasögonen, de jag hittills bara haft när jag läser. Med ens blir ingredienserna på tallriken stora och klara, mängden mat ökar med det dubbla!

Siktar med gaffeln och där sitter biffen! Höjer hungrigt maten mot munnen och - sticker mig i kinden!! VA? Avståndet stämmer inte. Sonen flinar ännu bredare! !- HAHA, skall jag mata dig mamma?

Tar en klunk vin och slår glaset i tänderna så det röda skvätter över halva mig.. Nu har sonen riktigt kul...

Glasögon. Skjutit länge på det till synes ofrånkomliga.... Det finns tre dilemman med här. Permanenta progressiva glasögon är dyra! Det är svårt att välja tillräckligt snygga bågar och det är att oundvikligen vara tvungen att kapitulera inför ännu ett åldersfaktum. Det räcker inte längre med solglasögon, ögonyoga, läsglasögon, starka lampor eller gymnastik, typ "håll en penna 40 cm framför ögonen, för pennan in mellan ögonen och följ med blicken hela tiden. Upprepa 50x2 i några veckor". Detta råd fick jag av en ögonläkare för 25 år sedan. På den tiden var jag bara ljuskänslig och lite osynligt skelögd..Det hjälpte. Fick superbiceps i ögonmusklerna och mina besvär gick över. Det var då det.

Det är väl bara att bestämma sig....Värre med ekonomin, tandläkaren har fått allt överskott sista året.... Åldern? Okej, okej.....det är bättre än någonsin..Ingen fara, men jag erkänner att jag mitt i min kristid också bearbetat detta faktum....Det är både plus och minus men mest plus! Tack och lov att jag inte är 25 längre! Börjar hellre med glasögon än börjar om. Och, det finns ju faktiskt massor med helfräcka bågar!

Hm...vilken look vill jag ha?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...