Fortsätt till huvudinnehåll

Psykedelisk vårkänsla

Tycker själv att jag mest gnällt alternativt sjåpat mig, varit sarkastisk eller kritisk under en rätt lång tid nu. Det är inte hela sanningen men bloggen har en period verkligen varit min ventil...min pyspunka! Resten av sanningen har inte bloggat utan försökt att leva ett liv, allra helst i nuet men också med tankarna framåt än bakåt i tiden. Dessutom...har det gått upp för mig, skriver jag inte lika obehindrat och lätt i bloggen längre. Kanske att jag trivdes bättre då när jag var mer anonym..
Funderade ett tag på att stänga Nikes Rum och starta en ny, hemlig blogg men nej....Det finns för mycket här, hälften är gömt och hälften synligt för alla. Men kanske att jag startar en till. Alternativet är att jag bestämmer mig för att det är helt OKEJ att vara utlämnande, ibland på gränsen till outhärdlig kanske....och att jag är fullständigt nollställd och likgiltig vad gäller eventuella reaktioner från vem det än må vara. Det är jag inte än. Dessutom rädd att mamma skall hitta hit! Huh....


Första vårdagen. I Skåne blommar snödropparna sedan en månad tillbaka. Samtidigt med dem kom påskliljorna upp till hälften. Där stelnade de och stannade till när det kom minusgrader och snö men de lever och i dag när det sista vita smälte bort stod de där, 15 cm höga och fortsatt gröna och raka.


Köpte en tröja. En psykedelisk sak i mjuk bomull, var väl trött på allt grått, grått och grått...Behöver nog något som vidgar sinnet och som får blodet i svallning igen efter vinterns frusna tröga sinnelag... Min son tyckte att jag köpt en knarktröja....!!!?? Min dotter tyckte att den var fin men verkligen ingenting för en mamma!


Perfekt med andra ord!!

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Vill också ha vår !!!
Får väl åka ner till er i söder snart....här är det nästan outhärdligt.
Nike sa…
Japp, södra delarna har sina fördelar....men man bör gilla dimmiga vintrar utan minusgrader, för det hör somliga år också till verkligheten...Just nu är det SÅ BRA!!

Populära inlägg i den här bloggen

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Fortfarande usel på att dejta

DFaktum är att jag avslutade 2008 med en liten dejt... Vi stämde träff i Hishult (!!) på grund av att det låg exakt mitt i mellan mig och "dejtens" bostad. (Det finns faktiskt en konsthall i Hishult . Reimers konditori finns också - en upplevelse bara det. Nuvarande ägaren berättade att hon drivit verksamheten i 40-50 år. Allt är som det alltid varit. interiören inte minst) Det började rätt så bra. Smålänningen verkade lika trevlig när han pratade som när han skrev. (Konsthallen visade något av någon som uppenbarligen fastnat i förskoleperioden. Urbota trist och intetsägande. Mina barn är bättre konstnärer än den här Joachim Karlsson..) Sen gick vi till kondiset och drack kaffe. Bakverken var det inget fel på heller. Killen jag hade med mig scorade alltjämt pluspoäng. Det var lättsamt och trevligt. (En vuxen man, far till 3 döttrar med mycket att berätta från ett spännande liv på olika platser jorden över och det kändes att han var lite mer än bara yta...) Det blev mörkt och ...