Fortsätt till huvudinnehåll

Dopamin eller Marijuana

Sett delar ur en programserie om alternativmedicin som sänts på Discovery Channel. En kvinnlig, brittisk professor åker runt jordklotet för att undersöka olika alternativa medicinska behandlingsmetoder. Ett program handlade om healing. Någonstans under programmets gång intervjuades en forskare från ett västland, som gjort studier för att försöka påvisa om healing gör sjuka människor friskare. Man kunde konstatera att den grupp som behandlats av en "äkta" healer blev bättre och kände sig friskare efter 10 behandlingar. Men, gruppen som behandlats av en fejkad healer, en skådespelare, blev också friskare. De var inte medvetna om att deras healer inte ansåg sig besitta gudomliga krafter och alltså bara låtsades. Forskaren gjorde slutsatsen att det är de positiva förväntningarna som gör att människor mår bättre och upplever att de blir friskare. Positiva förväntningar frisätter dopamin, en signalsubstans som får oss att känna tillfredställelse, vi får också bättre motorik, vi mår bättre helt enkelt!

Kanske därför en obotlig optimist som jag själv aldrig blir deprimerad. Tillfälligt låg men aldrig någon riktig depression. Jag förväntar mig, ibland med en dåres tålamod, att det alltid skall bli bättre...sen! Jag triggar produktionen av dopamin helt automatiskt.. Jag borde följaktligen inte heller drabbas av Parkinsons sjukdom då, den beror ju på brist av dopamin.

Jag får väl något annat skit i stället då. Något universalmedel kan det ju inte vara. Tja, kanske om jag kompletterar med antioxidanter, B-vitaminer, Omega 3 och zink samtidigt som jag undviker transfetter, vidbränd mat och cigaretter.

Blir jag ändå sjuk som gammal tänker jag börja röka marijuana, men inte före 75.

Kommentarer

Anonym sa…
Hur får man egentligen tag i marijuana?
Nike sa…
Odlar själv antar jag !! Nätet?? Som 75-åring kan man säkert kamouflera plantan mellan pelargoniorna i fönsterkarmen inåt gården....hehe

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot