Fortsätt till huvudinnehåll

Dopamin eller Marijuana

Sett delar ur en programserie om alternativmedicin som sänts på Discovery Channel. En kvinnlig, brittisk professor åker runt jordklotet för att undersöka olika alternativa medicinska behandlingsmetoder. Ett program handlade om healing. Någonstans under programmets gång intervjuades en forskare från ett västland, som gjort studier för att försöka påvisa om healing gör sjuka människor friskare. Man kunde konstatera att den grupp som behandlats av en "äkta" healer blev bättre och kände sig friskare efter 10 behandlingar. Men, gruppen som behandlats av en fejkad healer, en skådespelare, blev också friskare. De var inte medvetna om att deras healer inte ansåg sig besitta gudomliga krafter och alltså bara låtsades. Forskaren gjorde slutsatsen att det är de positiva förväntningarna som gör att människor mår bättre och upplever att de blir friskare. Positiva förväntningar frisätter dopamin, en signalsubstans som får oss att känna tillfredställelse, vi får också bättre motorik, vi mår bättre helt enkelt!

Kanske därför en obotlig optimist som jag själv aldrig blir deprimerad. Tillfälligt låg men aldrig någon riktig depression. Jag förväntar mig, ibland med en dåres tålamod, att det alltid skall bli bättre...sen! Jag triggar produktionen av dopamin helt automatiskt.. Jag borde följaktligen inte heller drabbas av Parkinsons sjukdom då, den beror ju på brist av dopamin.

Jag får väl något annat skit i stället då. Något universalmedel kan det ju inte vara. Tja, kanske om jag kompletterar med antioxidanter, B-vitaminer, Omega 3 och zink samtidigt som jag undviker transfetter, vidbränd mat och cigaretter.

Blir jag ändå sjuk som gammal tänker jag börja röka marijuana, men inte före 75.

Kommentarer

Anonym sa…
Hur får man egentligen tag i marijuana?
Nike sa…
Odlar själv antar jag !! Nätet?? Som 75-åring kan man säkert kamouflera plantan mellan pelargoniorna i fönsterkarmen inåt gården....hehe

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...