Det var i maj. En vacker och solig majdag. Jag var gravid igen utan att veta om det men i efterhand förstod jag att jag inte bara var sjösjuk. Vi hade stämt träff på lilla Essingen, vid båtklubben där pappas båt låg. Sedan tidigare var det bestämt att pappas aska skulle spridas till havs. Han var en båtman, älskade sjön, skärgården och sin båt. Vi hade sett ut platsen och markerat den med rött på sjökortet. Det var som sagt en ljuvlig dag och jag mådde uselt redan innan vi steg ombord.
Vi passerade slussen och drog vidare ut på böljan den blå. För böljade, det började det göra redan vid Fjäderholmarna. Urnan med pappa hade jag i knät för säkerhets skull. Det var makabert redan där. Pappa i en urna, någon annan som styrde båten, illamåendet, sällskapet (nya frun med sin son), vågorna som slog mot båten och solen som en 1000 W lampa över alltsammans.
Efter 3 timmar var samtliga i sällskapet uttorkade och trötta på att åka båt. Vi var inte framme vid målet men någonstans i närheten, antog vi. Nu var det dags.
Vi hade med blommor. En vacker krans och några buketter med vårblommor och en med röda rosor. Så urnan. Vi försökte ställa oss så att vi låg någorlunda i lä. En tyst stund sedan släppte vi blommorna. Svisch....så var de borta. Såg inte var de tog vägen en gång. Vi öppnade sakta locket till urnan. Då kom en stormby och tog tag i pappa så han drog i väg upp i skyn som en tromb! SVISCH, allt virvlade upp och runt, vi hade pappa över oss.
Ingen sa någonting. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tittade upp mot skyn och såg det sista dammet efter pappa försvinna upp i himlen. Intalade mig att det kanske var bättre att han fick åka uppåt ändå än ner i vattnet.
Det tog 2 timmar till Vaxholm. Där mötte min son och man upp. Vi åt lunch på hotellet, så som pappa alltid brukade göra. Vindbiten, blöt, illamående och förvirrad.
Väl hemma tog jag ett varmt bad, drack en Ramlösa och petade ut det sista av pappas aska ur mina öron.
.................................
Det tog ett tag men sedan tröstade jag mig med att pappa säkert bara skrattade åt oss var han nu än var! Där fick vi....och jag fick med mig en sista hälsning hem. "Förrästen tror jag inte att du någonsin ville försvinna ner i det där havet, jag tror att du hellre ville just det, lyfta och flyga uppåt mot himlen där du än i dag kan blicka ner på oss och hålla lite koll.".......
Tacka vet jag jordbegravningar så man vet var man har folk!
Vi passerade slussen och drog vidare ut på böljan den blå. För böljade, det började det göra redan vid Fjäderholmarna. Urnan med pappa hade jag i knät för säkerhets skull. Det var makabert redan där. Pappa i en urna, någon annan som styrde båten, illamåendet, sällskapet (nya frun med sin son), vågorna som slog mot båten och solen som en 1000 W lampa över alltsammans.
Efter 3 timmar var samtliga i sällskapet uttorkade och trötta på att åka båt. Vi var inte framme vid målet men någonstans i närheten, antog vi. Nu var det dags.
Vi hade med blommor. En vacker krans och några buketter med vårblommor och en med röda rosor. Så urnan. Vi försökte ställa oss så att vi låg någorlunda i lä. En tyst stund sedan släppte vi blommorna. Svisch....så var de borta. Såg inte var de tog vägen en gång. Vi öppnade sakta locket till urnan. Då kom en stormby och tog tag i pappa så han drog i väg upp i skyn som en tromb! SVISCH, allt virvlade upp och runt, vi hade pappa över oss.
Ingen sa någonting. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tittade upp mot skyn och såg det sista dammet efter pappa försvinna upp i himlen. Intalade mig att det kanske var bättre att han fick åka uppåt ändå än ner i vattnet.
Det tog 2 timmar till Vaxholm. Där mötte min son och man upp. Vi åt lunch på hotellet, så som pappa alltid brukade göra. Vindbiten, blöt, illamående och förvirrad.
Väl hemma tog jag ett varmt bad, drack en Ramlösa och petade ut det sista av pappas aska ur mina öron.
.................................
Det tog ett tag men sedan tröstade jag mig med att pappa säkert bara skrattade åt oss var han nu än var! Där fick vi....och jag fick med mig en sista hälsning hem. "Förrästen tror jag inte att du någonsin ville försvinna ner i det där havet, jag tror att du hellre ville just det, lyfta och flyga uppåt mot himlen där du än i dag kan blicka ner på oss och hålla lite koll.".......
Tacka vet jag jordbegravningar så man vet var man har folk!
Kommentarer