Fortsätt till huvudinnehåll

Meningen med livet?

Programledaren till sin gäst: "Vi har ju det gemensamt att vi båda är Djurgårdare. Jag blev Djurgårdare 1956 när X räddade den där straffen i slutminut. När blev du Djurgårdare?"

Gästen: "Åååh, kan det ha varit i samma match? Fantastiskt!! Fast de förlorade men som de kämpade. Just då blev jag Djurgårdare"

Nu vet jag att de pratar sport men det skulle lika gärna kunna vara frälsning inom något annat. För en som bara är sådär lagom intresserad av idrott kan det lätt få ett visst löjet skimmer över sig. Jag menar inget illa. Någonstans förstår jag att det kanske är hos mig "felet ligger". Miljontals sydamerikanare kan väl inte ha fel? Maradona+Gud=Sant o.s.v. Kanske jag hade varit lika upptagen av fotboll om jag vuxit upp där, speciellt om jag var ett gatubarn vars enda biljett ut från träsket var ett gott fotarbete med bollen...Jag kan också förstå att idrotten kan kompensera för en grå vardag, förgylla en ledig dag och få oss svenskar att vilja "krama varandra". Allt väl, helt okej. Trots det förstår jag inte känslan. Förstår inte att en hel dag eller t.o.m. vecka kan blir förstörd för att ens favoritlag förlorar. Va? Jag har svårt att ta när människor presenterar sig med "Hej, jag heter Janne. Jag är Djurgårdare!"

Ehh...Är det så? Kan inte en Djurgårdare vara ihop med en AIK:are? Det är så allvarligt, näst intill livsavgörande för en del. Vad står på? Såg ett program om just fotbollssupportrar och huligarner för något år sedan. Där medverkade bl.a. Camilla Henemark. I dag ligger hennes engagemang varken hos politiken eller musiken. I dag är det bara AIK som gäller. Vad har hänt med henne? Är hon en människa som alltid engagerar sig till 800% i allt hon företar sig? Inga mellanlägen alls eller står det månne för något annat? Utanförskap? Gemenskap? Är idrotten egentligen det väsentliga?

Frågar jag, vars förstånd endast sträcker sig till att förstå att det kan vara spännande och kul när ens lokala lag vinner och när det går bra för Sverige i riktigt stora mästerskap. När idrotten enar länder runt hela världen kring något som är glatt och positivt känns det bra. Vi behöver göra roliga saker tillsammans, inte bara ha allvarliga möten och diskutera kriser, krig och ekonomi i världen. Där är idrott som bäst, spännande underhållning. Det är först då det blir riktigt roligt, när de bästa i hela världen möter varandra. Baksidan av samma mynt är fanatismen, våldet och terrorn. (Förstår någon vad huliganerna håller på med, när de till och med förstör för sina egna??)

Kanske är det bara jag som har dålig inlevelseförmåga eller så är den delen av hjärnan som tillber idrotten utbytt till något annat hos mig. (Tack för det!) Idrotten är uppenbarligen meningen med livet för väldigt många människor. Okej. Men när svenskar uppför sig som att de tillber en Gud iförd blå och vit halsduk eller knappt kan medverka vid sitt barns födelse för att det är MATCH just då...

Jag erkänner min okunskap. Alla kan inte tillbe samma gud, alla kan inte ha samma intressen och gudskelov för det. Jag erkänner till och med att jag inte ens visste om Brynäs var hockey eller fotboll när jag flyttade till Gävle. Haha, förstår ni tystnaden vid middagsbordet när jag frågade? Har jag missat något kanske? Borde jag bli Röglare? Det heter säkert inte så, men det är i alla fall hockey, det vet jag...(kollade med sonen för säkerhets skull..) för att finna frid och tillhörighet till universum?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot