Det är konstigt. Precis när jag trodde att jag hade tagit mig vidare och höjt mig till ytterligare en nivå, rasar jag nedåt igen och förstår ingenting. Varför? Varför blir allt med ens så känsligt, darrigt och oroligt igen. Vilka dörrar hade jag glömt att öppna? Det går en vecka, det går två och jag får ingen ordning på det som sker inom mig. Kommer inte åt det. Det går en månad, det går två. Jag är enligt planen tillbaka på deltid. Nu har jag jobbat i två månader och det närmar sig nyår. Funderar på om det finns ett samband? Slår bort det i samma stund, tänker att det är vintern. Det går 3 månader till. Fortfarande samma känsla. Står och stampar. En dag (förra veckan) berättar jag för en ny kollega vad jag varit med om. En oinfekterad, glad och trevlig kollega. Känner med ens vad hårt det tagit, hur mycket kraft det tagit mig att gå tillbaka. För första gången anförtror jag mig åt någon på min arbetsplats.
Min kollega får mig att släppa ner den där sista poletten. Hon tittar chockat på mig och frågar om jag inte fattar att det jag varit med om, det är förbjudet i lag? Nike, det här är mobbing!! Så här får det inte gå till. Det här kan du anmäla! Det tar en stund, det tar en dag för hennes ord att sjunka in men jag förstår direkt att hon har rätt. Allt stämmer. Det handlar inte ens om mig egentligen. Det handlar om en kollega som länge trampat i upptrampade spår med samma arbetskamrater, alla stöpta i samma form, alla med samma slags liv. Lika. Homogent, de var en homogen grupp. Tills jag kom! Den enda med barn som bodde hemma. Den enda ensamstående!!! Den enda som levt med fler män i sitt liv än en. Den enda som hade en annan dialekt, stockholmsk tillika. Dessutom var jag fräck nog att ha ett ben i den privata sektorn, eftersom jag jobbade som skribent för SCA. En svikare!
Jag var inte som dem. Gruppen var inte längre homogen. Dessutom gick jag min egen väg, klarade mig bra i jobbet och blev bevars omtyckt av många patienter. Min kollega snörpte på munnen och tog alla tillfällen i akt att kritisera mig. All energi fick hon ut när vår tredje kollega tog friår. Tillfällen kom, som att jag ibland kom 5 minuter för sent. (Hade en period en son som inte trivdes i skolan och som behövde peppas och stöttas in i det sista varje morgon, en urtuff tid) Som inte lyssnade när jag ursäktade, förklarade och bad chefen om flextid en period. Hon kritiserade mig för att jag ordnade så att alla anställda fick en timme att gå och träna på varje vecka.
"Det är inte bra för verksamheten"
Hon kritiserade mig för att jag inte deltog i alla tråkiga, intetsägande kvällsmöten med kollegor i Halmstad. Jag kunde dessutom inte, måste hem!
"Det är dåligt för verksamheten"
Bakom min rygg började hon nu intrigera och skitprata. Hon kastade ur sig än det ena än det andra. Allt jag sa möttes med tystnad eller negativ respons. Allt var fel. Kollega P var ständigt missnöjd. Missnöjd att jag var där och rubbade hennes cirklar, missnöjd på kollega B som tog friår. Ännu mer missnöjd eftersom jag jobbade mer. Valde länge att inte bry mig om hennes blickar och syrliga kommentarer. Tänkte att det skulle bli bättre, att hon skulle acceptera mig en dag. Orkade dessutom inte lägga energi på henne eftersom det var stressigt att jobba mer än heltid och vara ensamstående tvåbarnsmamma.
Utan att jag visste något gick hon runt till våra arbetskamrater för att få dem att stötta henne. I vad? Tja, det visade sig på ett möte då hon for ut mot mig och gav mig en sån skopa ovett för gud vet vad. Kritiken var som ovan men också underlig, löjligt och småsint. Det var så absurt och alla andra var bara tvärtysta. Obehagligt och jag bara gick min väg. I det läget kunde jag inte något annat. I dag hade jag gjort annorlunda. Allt jag gjorde blev en anledning till kritik. I dag kallar jag det att de lekte leken "Finn fem fel". Kollega P leker den leken än. Skall jag skratta eller gråta?
I dag vet jag. Det är inte mina eventuella fel som är problemet. Det är kollega P:s missnöje som är det. Antagligen missnöjet med sig själv bakom den perfekta fasaden. Missnöjd med livet.
Av förklaringar hon själv kanske inte ens förstår ville hon helt enkelt inte ha mig där. För ett år sedan orkade jag inte längre och gick hem. Det fanns också andra anledningar till att jag stöp, den här var möjligen droppen som fick bägaren att rinna över. Har hela tiden trängt undan det som hände på min arbetsplats. Inte velat förstå. Inte orkat prata. Skämts. Jag är minsann inte en sådan som blir utsatt för mobbing på arbetsplatsen!! Jag är för stark och social och mån om att göra ett bra jobb...Trots det...ve och fasa, TÄNK om det var mitt fel i alla fall? Det gjorde något med mig utan att jag förstod det.
Jag gick tillbaka efter 6 månader. Ingen pratar. Ingen frågar hur det är. Det är som att man bara väntar på att jag skall säga något ofördelaktigt eller komma 2 minuter för sent. Men det händer inte. Tystnad. Iskyla. Man sätter upp mottagningar till mig som är för två. Tystnad. Frostig tystnad. Jag är tystast av alla, men hejar glatt när jag kommer och spelar ett spel när vi fikar. Ingen förstår vad jag tänker eller går igenom. Att jag ser nu. Att de är genomskådade. Det tog mig 5 år!
För jävligt! Jag har aldrig i hela mitt liv haft samarbetsproblem. Aldrig blivit behandlad så illa.
Det spelar ingen roll vad jag hade gjort, att jag gjorde allt för att göra det bra, att jag gick in för att vara supereffektiv och duktig i mitt jobb. Det hade inte spelat någon roll hur eller vad jag hade gjort. För jag var "fel" från början. Jag störde munsnörpande kollaga P:s världsbild. Hotfull kanske? Påminde jag henne för mycket om att det fanns en annan värld där ute, än den i hennes snäva sfär?
Jävla apa. Jävla apa. Jävla skitapa!!
Efter samtalet med nya kollegan häromdagen släppte allt. Insikten fick mig att gråta en hel dag. Jag hade förträngt allt, skyllde "min utmattning" på allt annat men inte på hur jag hade det på min arbetsplats. Möjligen sa jag att det här var droppen som fick bägaren att rinna över. En sanning jag borde ha lagt än större vikt vid.
Allt har blivit värre igen sedan jag gick tillbaka.
Nu har jag börjat prata. Chefen förstår men ser skärrad ut. Nya kollegan är arg och upprörd för min skull. Peppar mig att anmäla. Jag inser att det inte handlar så mycket om mig utan mer om en liten, ynklig kollega och en sluten grupp där formen inte förändrats på väldigt många år. Dit kom jag i augusti 2002.
Vad är det jag råkat ut för? Jag? Hur har jag kunnat hamna i detta?
Det har visat sig att kollega B som gick på friårsledigt och därmed lämnade plats till mig att jobba heltid på mottagningen också varit utsatt för sura miner, kritik, munsnörpande och ovett från missnöjda kollega P! Tyvärr har hon valt att bara vara tyst och sedan hon kom tillbaka är det för hennes del lugnare i relationen med P.
I dag finns flexklocka på jobbet. Ingen får gå och träna på arbetstid. Det dagliga mötet ligger inte längre klockan 8 utan klockan 9, en gång mitt önskemål för att kunna hinna in på rummet, starta datorn, ev. ringa något samtal eller ta en morgontidig patient innan mötet. ???
Boken som jag varit med och skrivit den svenska texten till har i två år gått ut till samtliga barnmorskor i hela Sverige. Ingen av mina kollegor har med ett enda ord kommenterat den eller sagt något till mig. ??? Det finns massor att berätta men nu räcker det.
Nu räcker det verkligen. Måste bort och det fort. Innan jag går, kanske samma dag, då måste jag låta kollega P få veta vad hon gjort, vad jag tycker och tänker. Undrar hur långt jag orkar gå?
Min kollega får mig att släppa ner den där sista poletten. Hon tittar chockat på mig och frågar om jag inte fattar att det jag varit med om, det är förbjudet i lag? Nike, det här är mobbing!! Så här får det inte gå till. Det här kan du anmäla! Det tar en stund, det tar en dag för hennes ord att sjunka in men jag förstår direkt att hon har rätt. Allt stämmer. Det handlar inte ens om mig egentligen. Det handlar om en kollega som länge trampat i upptrampade spår med samma arbetskamrater, alla stöpta i samma form, alla med samma slags liv. Lika. Homogent, de var en homogen grupp. Tills jag kom! Den enda med barn som bodde hemma. Den enda ensamstående!!! Den enda som levt med fler män i sitt liv än en. Den enda som hade en annan dialekt, stockholmsk tillika. Dessutom var jag fräck nog att ha ett ben i den privata sektorn, eftersom jag jobbade som skribent för SCA. En svikare!
Jag var inte som dem. Gruppen var inte längre homogen. Dessutom gick jag min egen väg, klarade mig bra i jobbet och blev bevars omtyckt av många patienter. Min kollega snörpte på munnen och tog alla tillfällen i akt att kritisera mig. All energi fick hon ut när vår tredje kollega tog friår. Tillfällen kom, som att jag ibland kom 5 minuter för sent. (Hade en period en son som inte trivdes i skolan och som behövde peppas och stöttas in i det sista varje morgon, en urtuff tid) Som inte lyssnade när jag ursäktade, förklarade och bad chefen om flextid en period. Hon kritiserade mig för att jag ordnade så att alla anställda fick en timme att gå och träna på varje vecka.
"Det är inte bra för verksamheten"
Hon kritiserade mig för att jag inte deltog i alla tråkiga, intetsägande kvällsmöten med kollegor i Halmstad. Jag kunde dessutom inte, måste hem!
"Det är dåligt för verksamheten"
Bakom min rygg började hon nu intrigera och skitprata. Hon kastade ur sig än det ena än det andra. Allt jag sa möttes med tystnad eller negativ respons. Allt var fel. Kollega P var ständigt missnöjd. Missnöjd att jag var där och rubbade hennes cirklar, missnöjd på kollega B som tog friår. Ännu mer missnöjd eftersom jag jobbade mer. Valde länge att inte bry mig om hennes blickar och syrliga kommentarer. Tänkte att det skulle bli bättre, att hon skulle acceptera mig en dag. Orkade dessutom inte lägga energi på henne eftersom det var stressigt att jobba mer än heltid och vara ensamstående tvåbarnsmamma.
Utan att jag visste något gick hon runt till våra arbetskamrater för att få dem att stötta henne. I vad? Tja, det visade sig på ett möte då hon for ut mot mig och gav mig en sån skopa ovett för gud vet vad. Kritiken var som ovan men också underlig, löjligt och småsint. Det var så absurt och alla andra var bara tvärtysta. Obehagligt och jag bara gick min väg. I det läget kunde jag inte något annat. I dag hade jag gjort annorlunda. Allt jag gjorde blev en anledning till kritik. I dag kallar jag det att de lekte leken "Finn fem fel". Kollega P leker den leken än. Skall jag skratta eller gråta?
I dag vet jag. Det är inte mina eventuella fel som är problemet. Det är kollega P:s missnöje som är det. Antagligen missnöjet med sig själv bakom den perfekta fasaden. Missnöjd med livet.
Av förklaringar hon själv kanske inte ens förstår ville hon helt enkelt inte ha mig där. För ett år sedan orkade jag inte längre och gick hem. Det fanns också andra anledningar till att jag stöp, den här var möjligen droppen som fick bägaren att rinna över. Har hela tiden trängt undan det som hände på min arbetsplats. Inte velat förstå. Inte orkat prata. Skämts. Jag är minsann inte en sådan som blir utsatt för mobbing på arbetsplatsen!! Jag är för stark och social och mån om att göra ett bra jobb...Trots det...ve och fasa, TÄNK om det var mitt fel i alla fall? Det gjorde något med mig utan att jag förstod det.
Jag gick tillbaka efter 6 månader. Ingen pratar. Ingen frågar hur det är. Det är som att man bara väntar på att jag skall säga något ofördelaktigt eller komma 2 minuter för sent. Men det händer inte. Tystnad. Iskyla. Man sätter upp mottagningar till mig som är för två. Tystnad. Frostig tystnad. Jag är tystast av alla, men hejar glatt när jag kommer och spelar ett spel när vi fikar. Ingen förstår vad jag tänker eller går igenom. Att jag ser nu. Att de är genomskådade. Det tog mig 5 år!
För jävligt! Jag har aldrig i hela mitt liv haft samarbetsproblem. Aldrig blivit behandlad så illa.
Det spelar ingen roll vad jag hade gjort, att jag gjorde allt för att göra det bra, att jag gick in för att vara supereffektiv och duktig i mitt jobb. Det hade inte spelat någon roll hur eller vad jag hade gjort. För jag var "fel" från början. Jag störde munsnörpande kollaga P:s världsbild. Hotfull kanske? Påminde jag henne för mycket om att det fanns en annan värld där ute, än den i hennes snäva sfär?
Jävla apa. Jävla apa. Jävla skitapa!!
Efter samtalet med nya kollegan häromdagen släppte allt. Insikten fick mig att gråta en hel dag. Jag hade förträngt allt, skyllde "min utmattning" på allt annat men inte på hur jag hade det på min arbetsplats. Möjligen sa jag att det här var droppen som fick bägaren att rinna över. En sanning jag borde ha lagt än större vikt vid.
Allt har blivit värre igen sedan jag gick tillbaka.
Nu har jag börjat prata. Chefen förstår men ser skärrad ut. Nya kollegan är arg och upprörd för min skull. Peppar mig att anmäla. Jag inser att det inte handlar så mycket om mig utan mer om en liten, ynklig kollega och en sluten grupp där formen inte förändrats på väldigt många år. Dit kom jag i augusti 2002.
Vad är det jag råkat ut för? Jag? Hur har jag kunnat hamna i detta?
Det har visat sig att kollega B som gick på friårsledigt och därmed lämnade plats till mig att jobba heltid på mottagningen också varit utsatt för sura miner, kritik, munsnörpande och ovett från missnöjda kollega P! Tyvärr har hon valt att bara vara tyst och sedan hon kom tillbaka är det för hennes del lugnare i relationen med P.
I dag finns flexklocka på jobbet. Ingen får gå och träna på arbetstid. Det dagliga mötet ligger inte längre klockan 8 utan klockan 9, en gång mitt önskemål för att kunna hinna in på rummet, starta datorn, ev. ringa något samtal eller ta en morgontidig patient innan mötet. ???
Boken som jag varit med och skrivit den svenska texten till har i två år gått ut till samtliga barnmorskor i hela Sverige. Ingen av mina kollegor har med ett enda ord kommenterat den eller sagt något till mig. ??? Det finns massor att berätta men nu räcker det.
Nu räcker det verkligen. Måste bort och det fort. Innan jag går, kanske samma dag, då måste jag låta kollega P få veta vad hon gjort, vad jag tycker och tänker. Undrar hur långt jag orkar gå?
Kommentarer
Inte bara ynkliga kollegan neeej förresten inte kollega, skitapan, utan även alla tysta medlöpare som bara tittar på, rädda för att bli mobbade, lättare att bara löpa med va.
FY så hemskt.
Gud vad jag kan hata detta, de rädda, de ynkliga, de färdiglevda.
Jag var i dina trakter i går, förresten.
Det här är ju grund för anmälan och Du måste ju prata allvar med Din chef. Det är chefens ansvar att ta tag i det här. Om det är en bra chef så gör han / hon rätt saker. Om Du inte får gehör där så måste Du gå vidare till företagshälsovården eller liknande; beteendevetare eller läkare.