Fortsätt till huvudinnehåll

Min make och andras ungtuppar

Livet på en pinne. Varit min egen make igen. Bytt däck på bilen. Bytte två, sen började det hagla på tvären. Det var inte roligt innan och inte blev det roligare av att få isbitar innanför kapuschongen. Dagens löfte: Jag skall ALDRIG mer i hela mitt liv byta däck på bilen! Aldrig! VARFÖR gör jag det? Bah, från och med nu skall jag bli mer kvinna när det också gäller det rent praktiska.
Har en väninna som på något sätt alltid lyckas himla så där oemotståndligt med ögonen och med en knivskarp känsla skickar hon ut komplimanger och dutteliduttar med sina manliga bekanta så HON har minsann aldrig bytt ett bilhjul i hela sitt liv. Hon får elledningar dragna, staketet fixat och avloppet rensat. Killarna, de bara ler, pyser och bröstar sig som ystra ungtuppar i hennes närvaro. Hur gör hon? Varför kan inte jag "spela på min kvinnlighet"lite bättre? Fast å andra sidan får jag vara i fred på nätterna, då när ungtupparna ringer min väninna och skickar SMS för att de undrar var hon blev av och om de inte skall umgås den här tiden på dygnet också..

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Det är en svår balansgång det där....att bara umgås de timmar när man behöver hjälp med praktiska ting.
Själv förefaller jag göra precis tvärtom.
Anonym sa…
Hur många gånger har jag inte krälat på grusig asfalt i kylan och bytt däck! Jag har hatat varenda sekund av det. Men när däcken varit på har det känts skönt att ha lyckats än en gång.
Nike sa…
Jo det är skönt att klara sig själv, att inse att man inte BEHÖVER en man för att rådda sin vardag. Icke desto mindre, ett sabla skitgöra och jag hatar, hatar det mer och mer. Jag putsar hellre fönster och lagar mat. Tricky, dags att lägga in en ny aspekt vad gäller somliga bekanta. Användningsområden kan vara så många!?
Nike sa…
Men jag är inte den som bör ge råd. Jag har aldrig lyckats kombinera det där på ett bra sätt. Bäst är en som gör saker helt frivilligt.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot