Fortsätt till huvudinnehåll

Dundertydligt

Den trevlige skriver att han måste vara stridstiger för sina barn och fokusera på det just nu. Just nu, får mig att stänga till. Sen skall han vara bara tiger fortsätter han. Då kanske vi kan ses. Kanske, får mig att dra öronen åt mig. Nä du, min vän. Vi lägger ner det här, åtminstone jag. Förrästen gillar jag inte när man hänger på mig vingar och kapar mitt huvud. Jag är inte ett väsen som svävar omkring i vit fotsid klänning över huvudet på folk. Jag är i allra högsta grad levande, jag finns på riktigt.

M. Jag längtar inte längre. Han försvann för ett halvår sedan. Det tog några månader, men en dag fanns han inte längre inom mig heller. Såg i telefonkatalogen att lagt till ett namn till sitt efternamn. Jaha.

Jag har lärt mig något. Halvhjärtat är inget för mig. Väntan är inget för mig. Raka rör och total uppriktighet är det enda språk jag förstår. Och, ge mig något tillbaka som jag mår bra av. Ta egna initiativ och visa att du ser mig och bryr dig om....annars får det vara.

Buy buy Dunder och Tiger!

Kommentarer

Coola Morsan sa…
Varför är det så svårt att vara rak?
En liten förklaring är den sjuka som är så utspridd att vilja helgardera. Man byter inte partner på ett tydligt sätt förrän man vet vad man får hos den nya. När alla som ses har det där en-fot-i-varje-bo-beteende blir det absurt, speciellt om alla dejtar flera stycken samtidigt som de har nåt mer fast.. Låst är vad det blir.
Nike sa…
Olika former av konstiga rädslor hos människor. Rädsla att blotta sina "sämre sidor", att visa sig svag, att bli ensam och övergiven, att såra någon annan, att själv göra sig illa och rädlsa att våga möta en annan människa fullt ut.

Men alternativet är alltid sämre, ärlighet och rakhet är det enda som leder någonstans, för alla, hur ont det än kanske måste göra.
TrickyTricky sa…
Jag kan på nåt vis acceptera en viss tids tystnad från någon, för att man kanske inte alltid vet vad man vill, känslor kan förvirra osv.
Men när man fattat ett beslut som i fallet M och faktiskt agerar åt nåt håll då är det helt oförsvarligt att inte kunna berätta det, inte kunna stå för vad man gör. Dessutom är det ju helt obegripligt.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot