Fortsätt till huvudinnehåll

Att vara förälder 1

Tjejer. Vad är det med tjejer i tolvårsåldern och uppåt. Min dotter E har problem med en kompis som liksom "lagt beslag" på henne. E känner att så fort hon pratar med någon annan, inte vill som kompisen, vill vara med någon annan eller på något annat sätt "går emot" kompisen, så blir hon utsatt för gliringar, suckande, vassa blickar, småsparkar och ilska.

Men, hallååå. Så här får det inte vara!! Hur hjälper man på bästa sätt? Hur stötta? Det är inte lätt, det är ännu svårare att var ung och tänk på allt man skall lära sig, alla koder man skall knäcka inte minst när det gäller det sociala. Nu har jag tryckt på flera knappar på en gång. Pratat med föräldrar, fröken, röjt och säkert gjort mig obekväm hos någon.... inte minst har jag peppat och peppat och peppat.......

......samt morrat för mig själv över den frånvarande pappan som helt och fullt lämnat oss i sticket som pappa, förälder att dela ansvaret med och inte minst, rent ekonomiskt!

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Nej så får det verkligen inte vara och jag tror det är jättebra att du pratat med andra inblandade vuxna. Så har jag också gjort jämt, ibland till mina barns stora fasa, skulle man lyssna på dem så får man ju inte ta ett steg åt nåt håll och absolut inte vara så pinsam att man pratar med nåns föräldrar.
Frånvarande pappor, ja att inte ha ngn att dela ansvaret med, ingen att prata med, lämna över till ibland när man inte orkar, det ÄR tungt.
Nike sa…
Yes Tricky....ibland känner jag mig som att jag satt i karantän. Jag har ungefär 4-5 år kvar innan jag kan släppas ut och på allvar leva ett vuxenliv igen! Samtidigt vill jag naturligtvis inte vara utan mina barn med ALLT vad det innebär. Jag har trots allt dragit vinstlotten, jag lär mig massor och slipper dessutom krångla med en varannanveckaspappa om ditten och datten.
Jag är Världens Mest Pinsamma Morsa, så du vet.....

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...