Fortsätt till huvudinnehåll

Att vara förälder 1

Tjejer. Vad är det med tjejer i tolvårsåldern och uppåt. Min dotter E har problem med en kompis som liksom "lagt beslag" på henne. E känner att så fort hon pratar med någon annan, inte vill som kompisen, vill vara med någon annan eller på något annat sätt "går emot" kompisen, så blir hon utsatt för gliringar, suckande, vassa blickar, småsparkar och ilska.

Men, hallååå. Så här får det inte vara!! Hur hjälper man på bästa sätt? Hur stötta? Det är inte lätt, det är ännu svårare att var ung och tänk på allt man skall lära sig, alla koder man skall knäcka inte minst när det gäller det sociala. Nu har jag tryckt på flera knappar på en gång. Pratat med föräldrar, fröken, röjt och säkert gjort mig obekväm hos någon.... inte minst har jag peppat och peppat och peppat.......

......samt morrat för mig själv över den frånvarande pappan som helt och fullt lämnat oss i sticket som pappa, förälder att dela ansvaret med och inte minst, rent ekonomiskt!

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Nej så får det verkligen inte vara och jag tror det är jättebra att du pratat med andra inblandade vuxna. Så har jag också gjort jämt, ibland till mina barns stora fasa, skulle man lyssna på dem så får man ju inte ta ett steg åt nåt håll och absolut inte vara så pinsam att man pratar med nåns föräldrar.
Frånvarande pappor, ja att inte ha ngn att dela ansvaret med, ingen att prata med, lämna över till ibland när man inte orkar, det ÄR tungt.
Nike sa…
Yes Tricky....ibland känner jag mig som att jag satt i karantän. Jag har ungefär 4-5 år kvar innan jag kan släppas ut och på allvar leva ett vuxenliv igen! Samtidigt vill jag naturligtvis inte vara utan mina barn med ALLT vad det innebär. Jag har trots allt dragit vinstlotten, jag lär mig massor och slipper dessutom krångla med en varannanveckaspappa om ditten och datten.
Jag är Världens Mest Pinsamma Morsa, så du vet.....

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...