Fortsätt till huvudinnehåll

Att vara förälder 1

Tjejer. Vad är det med tjejer i tolvårsåldern och uppåt. Min dotter E har problem med en kompis som liksom "lagt beslag" på henne. E känner att så fort hon pratar med någon annan, inte vill som kompisen, vill vara med någon annan eller på något annat sätt "går emot" kompisen, så blir hon utsatt för gliringar, suckande, vassa blickar, småsparkar och ilska.

Men, hallååå. Så här får det inte vara!! Hur hjälper man på bästa sätt? Hur stötta? Det är inte lätt, det är ännu svårare att var ung och tänk på allt man skall lära sig, alla koder man skall knäcka inte minst när det gäller det sociala. Nu har jag tryckt på flera knappar på en gång. Pratat med föräldrar, fröken, röjt och säkert gjort mig obekväm hos någon.... inte minst har jag peppat och peppat och peppat.......

......samt morrat för mig själv över den frånvarande pappan som helt och fullt lämnat oss i sticket som pappa, förälder att dela ansvaret med och inte minst, rent ekonomiskt!

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Nej så får det verkligen inte vara och jag tror det är jättebra att du pratat med andra inblandade vuxna. Så har jag också gjort jämt, ibland till mina barns stora fasa, skulle man lyssna på dem så får man ju inte ta ett steg åt nåt håll och absolut inte vara så pinsam att man pratar med nåns föräldrar.
Frånvarande pappor, ja att inte ha ngn att dela ansvaret med, ingen att prata med, lämna över till ibland när man inte orkar, det ÄR tungt.
Nike sa…
Yes Tricky....ibland känner jag mig som att jag satt i karantän. Jag har ungefär 4-5 år kvar innan jag kan släppas ut och på allvar leva ett vuxenliv igen! Samtidigt vill jag naturligtvis inte vara utan mina barn med ALLT vad det innebär. Jag har trots allt dragit vinstlotten, jag lär mig massor och slipper dessutom krångla med en varannanveckaspappa om ditten och datten.
Jag är Världens Mest Pinsamma Morsa, så du vet.....

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot