Fortsätt till huvudinnehåll

Göötebooorg

VARFÖR är Göteborg en så märkvärdig stad att komma rätt i, hitta i och ta sig fram i?? VA? Dåligt skyltat, inget som varnar för spårvagnarna. Det är tur man hör bra. Nu vet jag att när det plingar lite försynt, då gäller det att stanna, bara inte på något som liknar spår i gatan. För sekunden därpå viner tågskrället förbi i en ryslig hastighet ungefär 2 cm från en annan...Vad heter den nu, värst av alla...Korsplatsen eller nå´t liknande (Kors kan det bli extra gott om om man inte ser upp ordentligt!) strax ovanför Liseberg. En slags rondell med spårvagnshållplatser i mitten, rälsar åt absolut alla håll kanske även uppåt. Så övergångsställen, gator från absolut alla håll, filer, vita linjer på tvärsen och korsen. Upphöjningar, nedsänkningar...Människor som går, springer, är i vägen, skymmer sikten och dessutom är det dåligt bevänt med vägledningen, d.v.s. skyltarna!!!

Men.....så lite frid inuti nordstadens stora parkeringshus. Lugnt och fint smög vi dit och landade helt perfekt på andra etaget. Två kliv så var jag inne i Femmans stora köpcentra!

Efter att ha avverkat en mängd affärer längs min väg in mot avenyn gjorde jag NK på 5 minuter, ramlade ut igen och trängde mig fram över gatan (varför? Jag brukar aldrig gå ut när det är mellandagsrea!!) en bit ned och DÄR...hittade jag ett så underbart litet kaffeställe. Alla stod upp. Såg först inte att det fanns små pallar i ett hörn. När jag trängde mig fram med min caffe latte och min grova ostfralla drar plötsligt någon mig i halsduken. "Du, sätt dig här, det finns en pall till dig också". Så snällt! Den gamle mannen syntes knappt där han satt på sin låga pall. Nu gjorde jag honom sällskap. Vi tog den tredje pallen till bord. Suck! Min välgörare läste lugnt vidare i sin tidning. Jag bara myste och lät mina trötta fötter vila en liten kvart... Stirrade i taket, på folks ben och fötter, mot väggen bredvid mig där olika gamla bilder och kafferatiraljer hängts upp...Nu tyckte jag om Göteborg igen.

Kommentarer

Anonym sa…
"Fjärran hon flamsar" a la Herman Lindqvist. r
Nike sa…
Flamsari fjärran? Det är bara 18 mil civiliserad väg dit, inte så fjärran. Du vet mycket väl vilket kors jag menar...Säg något positivt om "Korsplatsen" eller vad den nu heter? I övrigt var det bara trångt men mysigt! För JO, jag gillar Göteborg!
Anonym sa…
Korsvägen..tja, en strukturerad, välplanerad och populär knutpunkt för många resenärer. Men du är ju från lannet och kan nog känna dig lite stressad. Ja, ett besök i Gbg är alltid trevligt. r
Nike sa…
Stockholmare kära du! I Stockholm kan jag köra överallt med bindel för ögonen...
Anonym sa…
Som sagt var, från lannet! r

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot