Lite skakis. Drog ut på motorvägen med sonen. Målet var Ängelholms sjukhus. Min 13-åring körde omkull på cykeln i höstas, då fann man något "bifynd" på röntgen som nu skulle kollas.
E6 uppför Hallandsåsen har alltid varit olycksdrabbad. Minns när jag precis tagit körkort och det bara var den "gamla" E6, den med en fil i varje riktning. All tung trafik, alla vansinnesomkörningar, motståndet uppför och branten utför. Olyckorna duggade tätt. Också i dag händer det ofta att räddningstjänsten får larm från nordsidan av Hallandsåsen.
Vi drog på för att få upp farten och for ut i vänstra filen för att köra om. Här är det 3 filer i bredd, vilket är bra då en del tungt lastade långtradare närmast kryper upp i snigelfilen, den högra.
En bit upp i backen händer något. Det ryker, en varningstriangel placeras just ut och en man i gul väst viftar åt oss bilister att köra på och iväg. Det har smällt. En mer eller mindre totalkvaddad Honda står vid vägkanten. Bredvid står ett par människor böjda över en till synes skadad person.
Jaha, i grund och botten är jag ju sjuksköterska och kan inte åka förbi en olycksplats. Jag får helt enkelt inte. Kör in till vägkanten och stannar, springer ner till människorna som pratar ömsom danska, tyska och skånska. Där sitter han, en stackars kille helt blodig i ansiktet. Jag säger vad jag heter och får veta att han heter Johan. En snabb koll, killen andas, blöder till synes "bara" från ansiktet och kanske händerna. Han är gulblek och klagar över ont i ryggen. Jag får de andra att leta upp filtar och täcken, sen kan jag inte göra annat än att sitta där och prata lugnande, hålla hans hand och försöka ha så mycket ögonkontakt som jag kan. Ambulansen är uppenbarligen på väg, likaså alla andra.
Vad hände, frågar Johan. Lastbilschaffisen som gör ett gott jobb då han sprayar Johans bil med skum, sätter ut skyltar och vinkar fram trafiken säger att han låg i högerfilen, var tung lastad och att det plötsligt bara "small som fan" bakifrån. Troligen har Johan blivit bländad av den låga decembersolen och brakat rätt in i långtradaren som kröp uppför åsen. Johan minns ingenting, är bara förvirrad och chockad. Hans puls är rätt så lugn, han kan röra fötter och händer, så vi väntar bara. Jag tänker att han får inte försvinna, han måste hållas vaken...
Efter en liten stund kom räddningtjänsten. De fixerade J:s huvud och vi kunde lägga honom ner.
Det händer lätt, det kan gå väldigt fort. Jag hoppas att det gick bra för Johan. Bilen blev totalkvaddad, hela frampartiet var i stort sett borta.
Efteråt kändes det kymigt. Körde nog inte fortare än 80 in till stan. Min son var både upprörd och stolt över morsan. Vi pratade länge om det som hänt, han hade 100 frågor. Efter en stund sa han faktiskt..."Nä, från och med nu skall jag aldrig mer glömma bilbältet!!!!"
Och jag har bestämt mig. I morgon skall jag köpa en mask att ha i bilen, så jag slipper ge mun mot mun metoden utan något i mellan. Jag hade en sån en gång, har länge tänkt skaffa en ny men det är en sådan där grej som jag aldrig gör. Hela första hjälpen kudden skall uppgraderas. VIKTIG pryl att ha i bilen!!
E6 uppför Hallandsåsen har alltid varit olycksdrabbad. Minns när jag precis tagit körkort och det bara var den "gamla" E6, den med en fil i varje riktning. All tung trafik, alla vansinnesomkörningar, motståndet uppför och branten utför. Olyckorna duggade tätt. Också i dag händer det ofta att räddningstjänsten får larm från nordsidan av Hallandsåsen.
Vi drog på för att få upp farten och for ut i vänstra filen för att köra om. Här är det 3 filer i bredd, vilket är bra då en del tungt lastade långtradare närmast kryper upp i snigelfilen, den högra.
En bit upp i backen händer något. Det ryker, en varningstriangel placeras just ut och en man i gul väst viftar åt oss bilister att köra på och iväg. Det har smällt. En mer eller mindre totalkvaddad Honda står vid vägkanten. Bredvid står ett par människor böjda över en till synes skadad person.
Jaha, i grund och botten är jag ju sjuksköterska och kan inte åka förbi en olycksplats. Jag får helt enkelt inte. Kör in till vägkanten och stannar, springer ner till människorna som pratar ömsom danska, tyska och skånska. Där sitter han, en stackars kille helt blodig i ansiktet. Jag säger vad jag heter och får veta att han heter Johan. En snabb koll, killen andas, blöder till synes "bara" från ansiktet och kanske händerna. Han är gulblek och klagar över ont i ryggen. Jag får de andra att leta upp filtar och täcken, sen kan jag inte göra annat än att sitta där och prata lugnande, hålla hans hand och försöka ha så mycket ögonkontakt som jag kan. Ambulansen är uppenbarligen på väg, likaså alla andra.
Vad hände, frågar Johan. Lastbilschaffisen som gör ett gott jobb då han sprayar Johans bil med skum, sätter ut skyltar och vinkar fram trafiken säger att han låg i högerfilen, var tung lastad och att det plötsligt bara "small som fan" bakifrån. Troligen har Johan blivit bländad av den låga decembersolen och brakat rätt in i långtradaren som kröp uppför åsen. Johan minns ingenting, är bara förvirrad och chockad. Hans puls är rätt så lugn, han kan röra fötter och händer, så vi väntar bara. Jag tänker att han får inte försvinna, han måste hållas vaken...
Efter en liten stund kom räddningtjänsten. De fixerade J:s huvud och vi kunde lägga honom ner.
Det händer lätt, det kan gå väldigt fort. Jag hoppas att det gick bra för Johan. Bilen blev totalkvaddad, hela frampartiet var i stort sett borta.
Efteråt kändes det kymigt. Körde nog inte fortare än 80 in till stan. Min son var både upprörd och stolt över morsan. Vi pratade länge om det som hänt, han hade 100 frågor. Efter en stund sa han faktiskt..."Nä, från och med nu skall jag aldrig mer glömma bilbältet!!!!"
Och jag har bestämt mig. I morgon skall jag köpa en mask att ha i bilen, så jag slipper ge mun mot mun metoden utan något i mellan. Jag hade en sån en gång, har länge tänkt skaffa en ny men det är en sådan där grej som jag aldrig gör. Hela första hjälpen kudden skall uppgraderas. VIKTIG pryl att ha i bilen!!
Kommentarer
Britta