Fortsätt till huvudinnehåll

Osorterade tankar på väg in i duschen...

Varför går korna fortfarande utomhus? Varför ser jag något grönt komma upp intill husväggen? Varför kan jag köra barnen till skolan i bara sandalerna? Varför växer gräset fortfarande? Det är den femte december 2006.

Det är både skönt och otäckt på samma gång. Så mycket vi tror oss veta men så lite vi egentligen förstår. Men en sak är säker. Så oerhört små vi i själva verket är och så uppblåsta och stora vi många gånger gör oss. Här kämpar vi, sammanbitna, för att få till vår vardag. Sida vid sida men inte tillsammans, vilket måste vara det enda rätta. Att vi håller ihop och är rädda om varandra och vårt jordklot. Att vi inser vår litenhet och utsatthet. Att vi förstår att vara tacksamma och ödmjuka för att vi fått möjligheten till ett litet kort liv här på den blå planeten..Att vi har förstånd nog att inse att det är nu vi skall njuta och leva, inte sen eller i morgon.

Veckans man är Christer Fuglesang! Han får chansen att från ovan betrakta oss från rymden. Så stort. Undrar vad han skall känna och tänka när han gör den där rymdpromenaden. Vilken utsikt! Så oerhört, oerhört dumt det måste verka med alla dessa krig, detta politiska käbbel och människors slit för att ha råd, när man från ovan ser det lilla jordklotet utan sina landsgränser, hus och bilar...bara som en enda, vacker, skimrande blå diamant!

Kommentarer

Anonym sa…
Växthuseffekten har minsann också sina fördelar: lägre elförbrukning, inga vinterkläder, året-runt-golf, delfiner i våra farvatten, inga vinterdäck och man slipper skotta snö.

Man behöver inte åka upp i rymden för att bli tyngdlös. Efter en vanlig vecka med arbete, hushållsgörmål och alla andra måsten får man en känsla av att sväva när helgen kommer. Hoppas att CF inte lider av svindel.
Nike sa…
Right. Men det är ofta omvänt också. Efter en tuff arbetsvecka kan man väga ett ton. Men det är som allt annat, motsägelsesfullt..

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...