Fortsätt till huvudinnehåll

Osorterade tankar på väg in i duschen...

Varför går korna fortfarande utomhus? Varför ser jag något grönt komma upp intill husväggen? Varför kan jag köra barnen till skolan i bara sandalerna? Varför växer gräset fortfarande? Det är den femte december 2006.

Det är både skönt och otäckt på samma gång. Så mycket vi tror oss veta men så lite vi egentligen förstår. Men en sak är säker. Så oerhört små vi i själva verket är och så uppblåsta och stora vi många gånger gör oss. Här kämpar vi, sammanbitna, för att få till vår vardag. Sida vid sida men inte tillsammans, vilket måste vara det enda rätta. Att vi håller ihop och är rädda om varandra och vårt jordklot. Att vi inser vår litenhet och utsatthet. Att vi förstår att vara tacksamma och ödmjuka för att vi fått möjligheten till ett litet kort liv här på den blå planeten..Att vi har förstånd nog att inse att det är nu vi skall njuta och leva, inte sen eller i morgon.

Veckans man är Christer Fuglesang! Han får chansen att från ovan betrakta oss från rymden. Så stort. Undrar vad han skall känna och tänka när han gör den där rymdpromenaden. Vilken utsikt! Så oerhört, oerhört dumt det måste verka med alla dessa krig, detta politiska käbbel och människors slit för att ha råd, när man från ovan ser det lilla jordklotet utan sina landsgränser, hus och bilar...bara som en enda, vacker, skimrande blå diamant!

Kommentarer

Anonym sa…
Växthuseffekten har minsann också sina fördelar: lägre elförbrukning, inga vinterkläder, året-runt-golf, delfiner i våra farvatten, inga vinterdäck och man slipper skotta snö.

Man behöver inte åka upp i rymden för att bli tyngdlös. Efter en vanlig vecka med arbete, hushållsgörmål och alla andra måsten får man en känsla av att sväva när helgen kommer. Hoppas att CF inte lider av svindel.
Nike sa…
Right. Men det är ofta omvänt också. Efter en tuff arbetsvecka kan man väga ett ton. Men det är som allt annat, motsägelsesfullt..

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...