Fortsätt till huvudinnehåll

Lycka

Ett program om lycka. Vad gör människor lyckliga? Är människan lycklig i sitt innersta? Är det vanligare med lyckliga människor än olyckliga? Hur mäter man lycka?

I Bhutan, ett buddistiskt, feodalt jordbrukssamhälle i vilka människor sällan är lyckliga, har regeringen konferenser om lycka. Man frågar sig; Hur närmar man sig det lyckliga samhället? Man inför, rent teoretiskt än så länge eftersom det är svårt att mäta, termen BNL; bruttonationallycka i stället för BNP; bruttonationalprodukt.

Fantastiskt! Tänk er Fredrik Reinfeldt prata i de termerna…eller ännu hellre Göran Persson!!!

Maud skulle nog kunna leda en sådan utredning. Gudrun Schyman skulle troligen hänga på....

Ett amerikanskt forskningsteam som leds av en professor i positiv psykologi (!!) har rest över hela jordklotet och frågat människor om de är lyckliga. Resultatet visar att de flesta människor är lyckliga, trots yttre omständigheter som mörker, arbetslöshet mm som var fallet på t.ex Grönland. Dock, man hade inte frågat människor i västra Afrika! Ej heller rest till länder i mellanöstern. Dessutom var konklusionen den att det är inte tillräckligt att fråga människor om lycka! Hur kan man på annat sätt mäta människors välbefinnande??

Det lönar sig att vara lycklig och skratta mer, det är sant. Studier av nunnor i kloster, där alla har samma levnadsvillkor, visar att glada, leende nunnor levde i genomsnitt 10 år längre än de allvarliga, surare nunnorna.

Okej, blir vi nervösa nu?? Det räcker alltså inte att vi joggar, äter vitaminer, rosenrot, antioxidanter, slutar röka och snusa, reser på semestrar, gör yoga och har mer sex. Vi måste skratta mer. Så, sätt igång då! Hur svårt kan det vara: HAHA…

!!!!!

Någon sa: ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det” – låter bra.

I programmet fick jag också veta att vi föds med en viss nivå av lyckokänsla, vår grundnivå. Händelser som t.ex lottovinster och äktenskap leder till att vi höjer vår lyckokänsla i 1 respektive 5 år. Sen, går vi tillbaka till vårt ursprungsläge…

Jaha…

Vi får också veta att lyckliga människor är mer godtrogna. De är mindre kapabla att fatta kloka och genomtänkta beslut. Det är bättre att anlita cyniska och negativa personer till mer kritiska, viktiga poster och för att fatta avgörande beslut.

Vi får hoppas att de som beslutar om Christer Fuglesang får åka upp i rymden i natt eller ej är riktiga surfisar då…

Jag skall, som vanligt, ställa klockan, väcka mina barn och bänka mig med dem framför TV:n…Min son tvingar mig. Jag säger att; okej….men bara om ni lovar att inte gnälla eller vara sura för att ni är trötta i morgon! Be happy!

Antagligen är det bra med balans även här…lite lycka blandat med ett uns av jävlighet då och då…så vi inte tappar fotfästet, men tillräckligt av allt så vi fortsätter att drömma och njuta av livet…

Slut

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot