Fortsätt till huvudinnehåll

Dan före dan före dan före dan före dopparedan

Lyssnar av min diktafon. Hör mig säga att jag vill skriva om män som löser problem genom att ljuga hemma och söka sig till andra kvinnor. Det skall bli mig ett sant nöje. Kvinnor kan säkert också uppvisa samma beteende men av dessa har inte jag någon erfarenhet .....

Vill reflektera om vår jord. Rymdinspirerad som jag är.... vet att Fuglesang nu är på väg mot jorden i ca 25000 km/h. Det skall bli spännande att höra honom beskriva sina upplevelser, speciellt om han fått några nya reflektioner vad gäller vår jord, vårt liv på denna och allt vi träter om här på vår planet, i smått som i stort. Om Gud, vad tänker han om Gud nu?

Skall skriva mer om stress. Om oss små, sårbara människor med en i utgångspunkten begränsad kapacitet. Vi rör oss kanske långsammast av alla däggdjur, vår utveckling går otroligt långsamt, jämfört med andra arter. Det tar nästan 20 år innan vi är förmögna att stå på egna ben. Allt vi gör är långsamt. Ändå accelererade vårt samhälle som en rymdraket in i 2000-talet. Allt runt oss går allt fortare. Det är mycket fokus på rekord, att vara först, bäst och vackrast. Bilarna går allt fortare, cyklarna, joggingskorna har den allra nyaste teknologin i sina sulor. Mängden av allt är större. Mängden vi skall hinna med likaså. Agendorna fylls, allt är lika viktigt. Vi skenar fram och för att hinna pratar vi samtidigt i telefon och klickar oss fram på laptopen, där vi styr upp allt från barn som kommit hem från skolan, jobbet, vårt sociala liv och tidbokning till gym, solarie, yogakursen och kanske en liten skepparexamensutbildning inför sommarsemestern. Vi lär oss att fungera men vi reflekterar inte. Vi gör det vi förväntas göra men utan att ifrågasätta.

...tills en dag ...

då allt fler av oss inte kommer undan längre...

Tvärstopp helt enkelt !

Sådär, nu blev det genast några rader direkt...

Vill också skriva om hästflickor. Om den stenhårda konkurrensen om skötarplatserna, om hierkin och utsattheten. Så var det på 60- och 70-talet, är något förändrat? Jag var hästflicka i ett Stockholmskt stall eller snarare i ett par stycken. Det började i Vällingby, sedan blev det Rinkeby i Danderyd, en stund Huvudsta (bara för att "Pytteliten" stod där) innan vi lättade för Skåne.

Mer då. Om tonåringar, om hur man som ensamstående mamma roddar ihop sin vardag och sitt liv, om att följa sitt hjärta eller sin hjärna, om att aldrig sluta hoppas, drömma och om att aldrig ge upp, om andlighet, gud och vet allt! Om feminism och om Bjärebygdens potatiserande, d.v.s. inte bara färsk utan också den som blir till vodka! Jag tänkte under julhelgen betrakta TV-utbudet och rescensera julklapparna, åtminstone de som delas ut i detta hus.

Over and out!

Kommentarer

Anonym sa…
Visst är det härligt att generellisera!
Nike sa…
Det är onekligen snabbast och enklast ibland. Inkluderar man sig själv slipper man dessutom känna sig som ett UFO!
Anonym sa…
Ville bara kika in och önska dig en riktigt GOD JUL!

Kram!
Anonym sa…
Fast du är väl knappast ett UFO, snarare ett IFO. Höna alltså.
Nike sa…
Introvert, Flygrädd och Okomplicerad menar du?
Anonym sa…
Nej, utan Identified Flying Object. Som höna flyger du väl ibland också?
Nike sa…
Flaxar med vingarna gör jag ofta, lyfter det gör jag bara ibland och eftersom jag har ett personnummer, vet jag att jag finns! Så långt är allt rätt...

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot