
Glider ner i vattnet som är gult av tång och jod. Tångrevorna makar något på sig när jag sänker mig ner i det heta vattnet. Lutar huvudet mot nackbandet och - släpper kroppen som flyter ut åt alla kanter i det stora, gamla badkaret med sina väldiga lejontassar. Just då delar sig molnen utanför och en stark, livsbejakande sol strålar in i rummet...Fantastiskt! Lugnet är redan där.
Efter en kvart kommer hon. Inte längre matronan som gnuggade folks skinn så de nästan blev hudflådda under 50-80 talet. Nu är hon mindre till formatet men ler stort och har kraft i nyporna hon också när hon skrubbar mina ben, armarna och min rygg med tångruskorna. Det bränner skönt. Himmel så skönt! Därefter lämnar hon mig och jag kan åter flyta iväg in i jod- och tångdimmorna. Det ångar och jag stänger av huvudet. Kroppen är redan borta. Hör bara en och annan mås där ute samt stormen som dånar runt husväggarna. Hanne ligger i samma tillstånd i rummet bredvid.
Efteråt är vi lika snurriga i kroppen som i huvudet. Hämtar andan i varsin däckstol, dricker nyponté och tittar ut över det vilda havet. Ingenting är jobbigt. Allt är behagligt och njutbart.
Kör hem i ungefär 35 km/h, glider ner för Italienska vägen och uppför igen mot mitt lilla hus. Där ramlar vi ur bilen, snubblar in och kastar oss i varsin säng...Vad mer kan man begära? Nu laddar vi för kvällen som inte alls kommer att bli som vi först tänkt oss!
Kommentarer