Fortsätt till huvudinnehåll

Tångbad!

Avrundade året 2006 med ett avkopplande tångbad i Warmbadhuset. Gasen i botten över Bjäre mot Torekov. Rusar in, ursäktar vår sena ankomst och nu kan vi pusta ut. Får var sitt badrum inrett i dämpat grönt och vitt.
Glider ner i vattnet som är gult av tång och jod. Tångrevorna makar något på sig när jag sänker mig ner i det heta vattnet. Lutar huvudet mot nackbandet och - släpper kroppen som flyter ut åt alla kanter i det stora, gamla badkaret med sina väldiga lejontassar. Just då delar sig molnen utanför och en stark, livsbejakande sol strålar in i rummet...Fantastiskt! Lugnet är redan där.
Efter en kvart kommer hon. Inte längre matronan som gnuggade folks skinn så de nästan blev hudflådda under 50-80 talet. Nu är hon mindre till formatet men ler stort och har kraft i nyporna hon också när hon skrubbar mina ben, armarna och min rygg med tångruskorna. Det bränner skönt. Himmel så skönt! Därefter lämnar hon mig och jag kan åter flyta iväg in i jod- och tångdimmorna. Det ångar och jag stänger av huvudet. Kroppen är redan borta. Hör bara en och annan mås där ute samt stormen som dånar runt husväggarna. Hanne ligger i samma tillstånd i rummet bredvid.

Efteråt är vi lika snurriga i kroppen som i huvudet. Hämtar andan i varsin däckstol, dricker nyponté och tittar ut över det vilda havet. Ingenting är jobbigt. Allt är behagligt och njutbart.
Kör hem i ungefär 35 km/h, glider ner för Italienska vägen och uppför igen mot mitt lilla hus. Där ramlar vi ur bilen, snubblar in och kastar oss i varsin säng...Vad mer kan man begära? Nu laddar vi för kvällen som inte alls kommer att bli som vi först tänkt oss!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot