Fortsätt till huvudinnehåll

Ensamnjutande tvåbarnsmorsa!

En hel dag bara för mig själv! Nog för att jag älskar mina barn och för allt i världen inte skulle vilja vara utan dem...men, jag tillhör den gruppen ensamstående föräldrar som har sina barn på heltid, d.v.s. alltid. Inget varannan vecka här inte, inte ens sommarlovsfritt eller påsklovsfritt. Aldrig på sport- eller höstlovet heller...Inget varannan helg, inte ens en helg i månaden. Och, jag kan säga att det är INTE något jag eller barnen valt. Vissa pappor förstår inte, sorligt nog vad det är att vara pappa. En närvarande sådan, en som vill vara delaktig eller åtminstone bryr sig och hjälper till med det han kan utan att sätta sina egna egoistiska behov i första rummet...Förlusten för barnen är värre, men ibland får man bara "gilla läget". Det går inte. Livets cirklar rör sig i väldigt snäva varv ibland.. Något stämmer inte men allt upprepar sig uppenbarligen utan att lämna några nya lärdomar bakom sig. Tredje barnkullen! De äldsta är supergulliga, fina vuxna människor vid det här laget. Det är bra för mina barn att de finns!

Hur som helst. Den här veckan är båda mina barn hos sin pappa. Det är inte lätt för dem att åka när det är så sällan. Men alternativet är heller inte bra. De behöver ha kontakt med sin pappa, det gäller att ta tillfällena i akt.

Jag är helt själv, något jag behöver! Det är helt enkelt otroligt avkopplande. Städade huset i förmiddags, vinkade av syrran och systerdottern. Sen har jag varit här, njutit av att allt är så tyst och att jag får vara i fred med mina tankar.

I morgon kommer Hanne. Men det är en annan sak. Vi skall vältra oss i SPA:t och dricka champagne. OM, hon nu kommer hit.....Ringde. Hade trillat i skidbacken vid Kvitfjell och stukat knät. Sen hade systersonen kraschat med hennes bil så nu måste hon ta bussen från Oslo...om det går någon och om det finns plats!!!

Kommentarer

Anonym sa…
Visserligen var mina barn hos sin pappa regelbundet, i alla fall när de var småbarn, men hemma hos mig var det 100 %, ingen som kunde hålla koll medan jag gick till svättstugan t ex. Så när det var var tredje helg, pga hans arbetstider, och jag blev helt ensam var det underbart skönt. Men ofta med blandade känslor; nu måste man passa på att göra... ja vad? Och hur stor var inte saknaden efter deras närvaro? Sen kunde han ställa in helgen med kort varsel för att han skulle på kurs, bjudning osv så jag var alltid inställd på att de var hos mig jämt - allt annat var bonus. Vilket har gjort att vi har en underbart fin kontakt idag när de är vuxna. Om jag hade orkat borde jag skrivit en bok om det livet... det kan de som inte är ensamma föräldrar inte föreställa sig.
Nike sa…
Hej Rutan...Ja, det är svårt att jämföra sig med varannanveckaföräldrarna. De har möjligheter att etablera ett annat vuxenliv paralellt med livet som förälder. Men visst är vi vinnarna! Kontakten med barnen är belöningen. Men det är tungt ibland, att rådda allt själv. ALLT från punkterade däck, skjutsningar, peppningar, allt det praktiska, gränssättningar, för att inte tala om det ekonomiska! Hade jag haft råd hade jag skaffat städerska och en anställd "back-up"! Den som ändå hade fått ett anständigt underhåll! Har tagit bort det jag skrivit om barnens pappa eftersom jag vet att han hittar hit nu...tyvärr!
Gott Nytt År på dig!!
PS) Skriv den där boken, gör det! Därför att det är precis så det är. 100% ensamstående föräldrar har sällan orken. Vi hörs allt för sällan!!!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot