Fortsätt till huvudinnehåll

Ensamnjutande tvåbarnsmorsa!

En hel dag bara för mig själv! Nog för att jag älskar mina barn och för allt i världen inte skulle vilja vara utan dem...men, jag tillhör den gruppen ensamstående föräldrar som har sina barn på heltid, d.v.s. alltid. Inget varannan vecka här inte, inte ens sommarlovsfritt eller påsklovsfritt. Aldrig på sport- eller höstlovet heller...Inget varannan helg, inte ens en helg i månaden. Och, jag kan säga att det är INTE något jag eller barnen valt. Vissa pappor förstår inte, sorligt nog vad det är att vara pappa. En närvarande sådan, en som vill vara delaktig eller åtminstone bryr sig och hjälper till med det han kan utan att sätta sina egna egoistiska behov i första rummet...Förlusten för barnen är värre, men ibland får man bara "gilla läget". Det går inte. Livets cirklar rör sig i väldigt snäva varv ibland.. Något stämmer inte men allt upprepar sig uppenbarligen utan att lämna några nya lärdomar bakom sig. Tredje barnkullen! De äldsta är supergulliga, fina vuxna människor vid det här laget. Det är bra för mina barn att de finns!

Hur som helst. Den här veckan är båda mina barn hos sin pappa. Det är inte lätt för dem att åka när det är så sällan. Men alternativet är heller inte bra. De behöver ha kontakt med sin pappa, det gäller att ta tillfällena i akt.

Jag är helt själv, något jag behöver! Det är helt enkelt otroligt avkopplande. Städade huset i förmiddags, vinkade av syrran och systerdottern. Sen har jag varit här, njutit av att allt är så tyst och att jag får vara i fred med mina tankar.

I morgon kommer Hanne. Men det är en annan sak. Vi skall vältra oss i SPA:t och dricka champagne. OM, hon nu kommer hit.....Ringde. Hade trillat i skidbacken vid Kvitfjell och stukat knät. Sen hade systersonen kraschat med hennes bil så nu måste hon ta bussen från Oslo...om det går någon och om det finns plats!!!

Kommentarer

Anonym sa…
Visserligen var mina barn hos sin pappa regelbundet, i alla fall när de var småbarn, men hemma hos mig var det 100 %, ingen som kunde hålla koll medan jag gick till svättstugan t ex. Så när det var var tredje helg, pga hans arbetstider, och jag blev helt ensam var det underbart skönt. Men ofta med blandade känslor; nu måste man passa på att göra... ja vad? Och hur stor var inte saknaden efter deras närvaro? Sen kunde han ställa in helgen med kort varsel för att han skulle på kurs, bjudning osv så jag var alltid inställd på att de var hos mig jämt - allt annat var bonus. Vilket har gjort att vi har en underbart fin kontakt idag när de är vuxna. Om jag hade orkat borde jag skrivit en bok om det livet... det kan de som inte är ensamma föräldrar inte föreställa sig.
Nike sa…
Hej Rutan...Ja, det är svårt att jämföra sig med varannanveckaföräldrarna. De har möjligheter att etablera ett annat vuxenliv paralellt med livet som förälder. Men visst är vi vinnarna! Kontakten med barnen är belöningen. Men det är tungt ibland, att rådda allt själv. ALLT från punkterade däck, skjutsningar, peppningar, allt det praktiska, gränssättningar, för att inte tala om det ekonomiska! Hade jag haft råd hade jag skaffat städerska och en anställd "back-up"! Den som ändå hade fått ett anständigt underhåll! Har tagit bort det jag skrivit om barnens pappa eftersom jag vet att han hittar hit nu...tyvärr!
Gott Nytt År på dig!!
PS) Skriv den där boken, gör det! Därför att det är precis så det är. 100% ensamstående föräldrar har sällan orken. Vi hörs allt för sällan!!!

Populära inlägg i den här bloggen

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Fortfarande usel på att dejta

DFaktum är att jag avslutade 2008 med en liten dejt... Vi stämde träff i Hishult (!!) på grund av att det låg exakt mitt i mellan mig och "dejtens" bostad. (Det finns faktiskt en konsthall i Hishult . Reimers konditori finns också - en upplevelse bara det. Nuvarande ägaren berättade att hon drivit verksamheten i 40-50 år. Allt är som det alltid varit. interiören inte minst) Det började rätt så bra. Smålänningen verkade lika trevlig när han pratade som när han skrev. (Konsthallen visade något av någon som uppenbarligen fastnat i förskoleperioden. Urbota trist och intetsägande. Mina barn är bättre konstnärer än den här Joachim Karlsson..) Sen gick vi till kondiset och drack kaffe. Bakverken var det inget fel på heller. Killen jag hade med mig scorade alltjämt pluspoäng. Det var lättsamt och trevligt. (En vuxen man, far till 3 döttrar med mycket att berätta från ett spännande liv på olika platser jorden över och det kändes att han var lite mer än bara yta...) Det blev mörkt och ...