“Den som vet sig vara djup bemödar sig om klarhet - den som vill verka djup inför mängden bemödar sig om dunkelhet. Ty mängden håller allt för djupt som den inte kan se botten i, den är ängslig av sig och går ogärna ut i vattnet.” (Nietschke)
När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...
Kommentarer