Tycker att jag mår så mycket bättre. Vilket också på många sätt är en härlig sanning.Pratade så med jobbet. Planen är att jag skall börja igen. Vill inte vara sjukskriven, vill fungera "normalt". Brutalt påmind. En kvarts dividerande om hur, var, när. - Kunde jag ta gynhälsan på tisdagen? (vilket innebär 1 patient/5 min en hel förmiddag)
"Goddag damen - så upp i stolen, sära på benen, snabbt in och ta ett litet utstryk, på objektglaset och ner i spriten. Tack och hej, svar kommer på posten om några veckor. 43:orna tar längst tid. Speciellt vintertid. Strumpbyxor, kängor, stela höfter och övervikt, väntrummet fullt..."
Inga problem, då innan...
Vad svara? Jo, "skall nog gå bra".. känner pulsen stiga, tänker på att första patienten kommer 08.15, måste vara på plats, förberett och startat datorn innan dess - utan stress....Det gåår inte!!
.....pratar vidare. Människan i andra ändan gör bara vad hon måste, försöker se till att allt klaffar, får in mig i tidboken igen för att börja boka. Hon låter stressad, otålig efter besked och kontrabesked från än den ene än den andre. Föröker att inte låta det påverka mig......Yr, igen... Lägger på luren med ett glatt - "vi ses på fredag, jag kommer in och så går vi igenom allt igen".
Varför? Klarar inte ens att prata om att börja där igen... mindfulness, mindfulness....hur var det nu. Lugn? Som en allergi? Stänger av en stund, gråtfärdig. Är jag så klen? Känner mig ju så stärkt? Fan också....hjärnan har svullnat, den stänger till och vill inte vara med....glömmer spisplattan på, tevattnet kokar in. Har inte varit yr på ett par månader nu..
Äter lite, ett litet hoppfullt, "äh - behöver nog bara äta?" - Men jag vet ju.. Hela förra hösten, in på vintern och fram till den där dagen.......Vad som hände? - Det tar vi en annan gång.
Vad ger det här för signal? Ser mig faktiskt inte längre som sjuk eller skadad. Men kroppen har sagt i från. Jag kan inte leva i samma tempo som jag gjort, men jag är fortfarande kapabel och vill något. Jag vill jobba, med det som är jag, som jag mår bra av och kan hantera med min "allergi"mot jäkt, stress och oro.
Människor som jag anses skadade. Vi passar inte in. Varför är vi då så många? Fler och fler.. Det är ju inte något virus! Jag vill hellre tala om det som ett fundamentalt samhällsfel. Vi går på det, vi matas tidigt in i ekorrhjul vi inte har kapacitet för med vår begränsade mänsklighet. Det är ett hårt tryck. Du skall vara duktig och arbeta hårt. Utbilda dig, resa, skaffa familj, göra karriär, skaffa barn och förbövelen, håll kvar vid din relation. Skaffa villa, bilar och allt det där, res en gång om året, minst och kämpa på. Båda heltidsarbeter för att ha råd, barnen lämnas bort större delen av dagen och vi lever många gånger för det vi skall göra sen. De flesta inser rättt snabbt att det sliter, det här livet och vardagen som är dagarna i vårt korta liv...
Men då är det så dags. Då sitter vi där i rävsaxen men skulder och inga alternativ. Håll masken och kämpa på. Kanske inte konstigt att människor faktiskt ramlar av den där pinnen eller ramlar ihop på Intersport, som jag gjorde till sist. Till slut orkar inte händerna hålla i sig längre och benen viker sig.
Jag är den enda föräldern. Tyvärr.
Så här var det ungefär....Vaknade 05.30. Morgonbestyr för mig och två trötta barn. Stressigt, iväg till skola och jobb. Jobbade intensivt till 17. Handla på vägen hem. Köra barn till aktiviteter, läxhjälp, laga mat, röja i köket, hämta barn från aktiviteter, köra en tvättmaskin, fixa inför morgondagen, jobba någon timme med extrajobbet för att få ekonomin någorunda att gå runt. Sen, stupa i säng bara för att få sova alldeles för lite. Dag efter dag. Hur många har det inte så?
Helgerna? Ja, då får man passa på att städa och komma i kapp.
Vila? - När då?
Socialt liv? Hur då, vem orkar?
Att på toppen av detta slita med skulder, en dålig relation, bråk om underhåll med exmannen eftersom ekonomin ändå inte går ihop samt yrsel, huvudvärk och en enorm trötthet, hur gör man då?
När man inte kan, inte får lägga sig ner. Ja, man kör på, som jag gjorde. Bet ihop, drog i mig extra stark rosenrot och B-vitaminer. TJurrusade 3 kilometersslingan med utstående ögon mellan bestyren av och till, men vilade jag - aldrig! Tempot var högre än jag själv och jag var länge fullt medveten om att det här går inte, det håller inte.
Jag var aldrig själv, med mig själv. Fick inte reflektera, njuta av att finnas till eller av livet. Fick aldrig tid eller ro att plocka fram Nike och fråga henne vad hon egentligen vill och mår bra av.
Det har jag gjort nu. Jag vill inte tillbaka. Jag har hoppat av ekorrhjulet. Nu vill jag leva mitt liv och vara min egen regissör!
Jag är inte sjuk, inte knäpp, inte någon som inte passar in. Jag ser det som att jag har en överkänslighet och att jag måste tänka om, prioritera annorlunda helt enkelt. Samhället runt mig deltar jag inte längre okritiskt i, det finns ibland alternativ. Det måste finnas alternativ. Om det inte finns ett samhälle som är för mig så måste jag skapa ett själv.
Kommentarer