Fortsätt till huvudinnehåll

Måste till Yngsjö!

Lördag kväll. Lagad kyckling a´la Nike med ingefära, lime och honung....Alla (jag och barnen) åt som besatta. Ibland får jag till det ! Tycker själv att jag nu för tiden är en medelmåtta i köket men mina barn applåderar, åtminstone när de får kyckling med cous-cous....Fiskpinnar och falukorv brukar i ärlighetens namn inte riva ner några applåder. Inte heller sallad eller pannkakor med havregryn i ( för att det skall bli nyttigare )

Tar ett glas "pata negra" och låter Izzy´s vackra stämma fylla mitt sinne då jag mätt och nöjd tar plats vid min laptop.

Åker till Yngsjö i morgon, en resa in i nordvästskåne på inledningsvis slingriga landsvägar kantade av mörk storskog full av älg och i dagarna hormonstinna jägare med laddade bössor. Skall äta lunch hos goda vänner, av den typen man egentligen inte riktigt orkar åka 16 mil för att träffa (en väg) men ändå gör det för att det känns som att man måste av någon slags tacksamhetsskäl, vilket jag också har skäl att känna. När ryktet nådde den här osannolikt vänlige, äldre mannen att jag, hans brors "plastbarn", fått Intersport i huvudet, skickade han mig till sin vän läkaren och terapeuten som tar nästan 1000 spänn i timmen och sa att - Gå, jag betalar!!

Nu åker vi och det tar naturligtvis hela dagen. Till och med tonårssonen följer med. Men inte utan löfte om att få ha LAN kommande kväll och natt! Okej, för den sociala träningens skull...sen är det okej för mig att sussa i arbetsrummet dit inte pubertala tonårsgrabbars frustande och gnäggande når mig....

Lyssnar igenom "my playlist" (det var ett tag sen..) och inser att den musik som M. skickade till mig nu spelas upp...Inser också att jag i morgon kommer att befinna mig endast några kilometer från där han bor. Inser snabbt att jag inte skall tänka mer på det.

Hur var det nu.... Lugn, tillit och värdighet. Mina tre höstmantra!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...