Nu är det slut på att var sjuk. Jag vill kalla mig frisk för jag är definitivt vid mina sunda vätskor. ...Skrivjobbet, när jag får rå mig själv är det inga problem med. Nu börjar också mitt andra jobb igen. Vill inte vara svag och belastande längre. Tror inte det är bra heller. Skriver som bäst på en manual. Nikes manual för hur hon bör hantera sina dagar och sin vardag.. Samtliga getter är också på plats där de skall vara. (eller??? kanske inte upp till mig att avgöra..)Jag har de facto en hjärnskada! Eller vad det nu är. Min sjöhästformade hippocampus har stressats så den har krympt! Min diagnos är "utmattaningssyndrom" Ja, det är säkert rätt. Min läkare har svårt att bestämma sig för vad det heter. På det ena sjukintyget står det "utbränd", på ett annat "adaptationsstörningar" och på det senaste "utmattningsdepression"Han tittar på mig och säger att - "du ser pigg ut", "det blir nog bra - du har sån insikt", "hur vill du att vi skall göra?"
Nu pratar vi bara i telefon vilket han tycks nöjd med. Jag också. Han får ändå inte skriva ut några piller till mig så han tycker det är meningslöst att vi ses. Passar mig bra.
Det där andra...adaptationsstörning. Vad menas, låter allvarligt, låter riktigt koko !!
Tja, han menar att det är för att jag har svårt att anpassa mig till rådande arbets- och levnads-situation.. Har jag det?? Konstigt... varför inte vända på det. Vem är det egentligen "fel" på? Själv känner jag mig på många sätt sundare, lugnare och mer i balans än jag någonsin gjort. Det är paradoxalt - men sant.
Måste jag välja diagnos, väljer jag utmattningssyndrom. Utmattad är rätt, depression är fel, anpassningsstörning känns konstigt. Möjligen brände något av i hjärnan....Det som nu gör att jag fungerar mer begränsat i min vardag. Eller, hjärnans airbag slog till och jag kan inte med viljekraft dra in den igen. Den styr mig, säger stopp när jag inte skall mer, när jag skall backa, vila, ta det lugnare. Den begränsar mig kanske men den räddade mig faktiskt, tvingade mig till reträtt.
Kommentarer
Sanningen var en annan. Det hade bara gått 6 månader sedan min kollaps. Vad som jag trodde var slutet på en sjukdomstid var i själva verket början på en återhämtning.
Jag gjorde som alla andra ville att jag skulle göra. Jag förträngde det jag innerst inne kände och trodde. Jag började arbeta, alldeles för tidigt. Tiden som följde med piskan i ryggen från FK, arbetsgivaren, banken och mig själv var fruktansvärd och jag blev allt sämre. Till sist orkade jag knappt stå upp, igen.
Det tog ytterligare 1,5 år innan jag på allvar kan säga att det började vända. Då började jag med antidepressiva och blodtrycksmedicin. Jag erkände för mig själv att jag hade gått omkring med en depression i flera år. Vad mitt sargade psyke gjorde med kroppen var gräsligt. Allt var hemskt.
Lyssna till er själva. Ta er själva på allvar. Ta hand om er själva, ingen annan gör det!
Skriv om ni vill.