Fortsätt till huvudinnehåll

Utmattningssyndrom

Nu är det slut på att var sjuk. Jag vill kalla mig frisk för jag är definitivt vid mina sunda vätskor. ...Skrivjobbet, när jag får rå mig själv är det inga problem med. Nu börjar också mitt andra jobb igen. Vill inte vara svag och belastande längre. Tror inte det är bra heller. Skriver som bäst på en manual. Nikes manual för hur hon bör hantera sina dagar och sin vardag.. Samtliga getter är också på plats där de skall vara. (eller??? kanske inte upp till mig att avgöra..)Jag har de facto en hjärnskada! Eller vad det nu är. Min sjöhästformade hippocampus har stressats så den har krympt! Min diagnos är "utmattaningssyndrom" Ja, det är säkert rätt. Min läkare har svårt att bestämma sig för vad det heter. På det ena sjukintyget står det "utbränd", på ett annat "adaptationsstörningar" och på det senaste "utmattningsdepression"

Han tittar på mig och säger att - "du ser pigg ut", "det blir nog bra - du har sån insikt", "hur vill du att vi skall göra?"

Nu pratar vi bara i telefon vilket han tycks nöjd med. Jag också. Han får ändå inte skriva ut några piller till mig så han tycker det är meningslöst att vi ses. Passar mig bra.

Det där andra...adaptationsstörning. Vad menas, låter allvarligt, låter riktigt koko !!
Tja, han menar att det är för att jag har svårt att anpassa mig till rådande arbets- och levnads-situation.. Har jag det?? Konstigt... varför inte vända på det. Vem är det egentligen "fel" på? Själv känner jag mig på många sätt sundare, lugnare och mer i balans än jag någonsin gjort. Det är paradoxalt - men sant.

Måste jag välja diagnos, väljer jag utmattningssyndrom. Utmattad är rätt, depression är fel, anpassningsstörning känns konstigt. Möjligen brände något av i hjärnan....Det som nu gör att jag fungerar mer begränsat i min vardag. Eller, hjärnans airbag slog till och jag kan inte med viljekraft dra in den igen. Den styr mig, säger stopp när jag inte skall mer, när jag skall backa, vila, ta det lugnare. Den begränsar mig kanske men den räddade mig faktiskt, tvingade mig till reträtt.

Kommentarer

Nike sa…
Den här kommentaren skriver jag själv mer än 2 år efter mitt inlägg.

Sanningen var en annan. Det hade bara gått 6 månader sedan min kollaps. Vad som jag trodde var slutet på en sjukdomstid var i själva verket början på en återhämtning.

Jag gjorde som alla andra ville att jag skulle göra. Jag förträngde det jag innerst inne kände och trodde. Jag började arbeta, alldeles för tidigt. Tiden som följde med piskan i ryggen från FK, arbetsgivaren, banken och mig själv var fruktansvärd och jag blev allt sämre. Till sist orkade jag knappt stå upp, igen.

Det tog ytterligare 1,5 år innan jag på allvar kan säga att det började vända. Då började jag med antidepressiva och blodtrycksmedicin. Jag erkände för mig själv att jag hade gått omkring med en depression i flera år. Vad mitt sargade psyke gjorde med kroppen var gräsligt. Allt var hemskt.

Lyssna till er själva. Ta er själva på allvar. Ta hand om er själva, ingen annan gör det!

Skriv om ni vill.
11:16 fm
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...
15 kommentarer
Läs mer

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....
12 kommentarer
Läs mer

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...
14 kommentarer
Läs mer