Fortsätt till huvudinnehåll

Torsdag

Veckans fjärde dag. På latin: dies lovis, italienska: giovedi, spanska: jueves och japanska då: mokuyoubi (木曜日 (もくようび).

Dagen är här i nord uppkallad efter Tor, åskguden. Troligen son till Oden och moder jord. Han som åker runt i sin vagn bland molnen och strider med sin hammare. ( det var en riktigt vredgad Tor jag mötte häromveckan, läs nedan.. ) Jag läser att Tor är en rätt enkel karaktär till skillnad från grubblaren Oden. Det är han som bringar ordning ur kaos.

Ok.....det kan jag ta till mig. Detta skall bli en enkel dag. Inte tänka för mycket, defintivit inte grubbla. Använda mina händer och se till att bli rejält svettig!! Behöver ändå kratta i trädgården och fixa gräsklipparen...

.....säger jag så där klämkäckt. Drar på mig trädgårdshandskarna, de med lila blommor. Går med rak rygg mot garaget. Där är den. Gul och stor. Skruvar vant av bensinlocket (ja, tanka kan jag ) fumlar en stund efter snäpplåset men klarar relativt obehindrat att få av motorhuven! Bra. Nu blir jag stående en stund. Måste titta och försöka förstå vad det är jag ser. Det här här skon klämmer...Vet i själva verket inte något alls om gräsklippare, annat än att de går på bensin, behöver olja ibland, ett fulladdat batteri och kanske bra tändstift.... För de har väl tändstift..???

Alla kablar sitter fast så vitt det går att se. Rycker lite i dem för säkerhets skull.. det finns bensin, det vet jag. Övriga två behållare är halvfulla, det räcker väl (vad det nu är i dem) Så dammar jag av motorn (kvinnligt??). Provar igen. Nej, den startar inte.

Vad har jag en åkgräsklippare för?? Följde med huset, borde gå en kurs, har inte ens en manual!!!

Tar så loss batteriet, får fram en batteriladdare som borde funka (JA, jag tittar att den är för 12 volt!!) Får stå ett dygn, batteriladdaren står på 5 ampere, "whatever that means".... kopplar på batteriet igen, men åbäket starta ändå inte.

Dag 3. Längtar efter min gamla promenadgräsklippare.. den med snöre att dra i..

Den gick fint i förra veckan. Och, HUR får jag ner den till verkstaden när den är ung. i samma storlek som min kalleankabil!?

Kan det vara startmotorn, är det inte den som klickar??? Trött på att gissa, den startar inte av det... Helsicke! Behöver en handyman!! Finns de på Klas Ohlsson? Eller i platta paket från IKEA ???Ihopfällbara handymen för ensamstående mödrar med åkgräsklippare, ved att hugga, ikealampor att montera och i behov av att laga en trasig grind!

Jag hade köpt en direkt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot