Fortsätt till huvudinnehåll

Jag började älska dig....

Mina tankar är hos dig när jag vaknar, innan jag somnar. De följer med mig när jag handlar, joggar, städar och jag får dem inte längre bort än så. Ibland njuter jag av dem, känner nästan din närvaro, kan titta på fotot av dig och glädjas åt värmen som sprider sig inom mig. Ibland lyssnar jag på din musik och låter mig dras med in i din värld. Lika ofta blir jag sorgsen och jag tillåter mig att sörja dig och det som inte blev. Det är motstridigt, dubbelt. För jag vet inte om jag skall eller bör sörja dig? Har inte ännu funnit tillit och lugn inför tanken att ödet visar vägen och att jag inte behöver lägga ner någon kraft eller några tankar på att försöka förstå dig...Förstår att det enda raka är att lita till att livet tar hand om allt...Att det blir bra hur det än blir.

Ibland är jag arg. Känner mig lurad. Hur kunde du? Du fick mig att verkligen tro att jag mött min kanske största kärlek? Vad gjorde du ? Alla vackra ord, musiken, rosorna....jag var både din älskade, din Nike och kära Nike...Det hela accelererade efter vårt enda möte, samtidigt som du sa förlåt och backade... Om jag förmår mig att yttra något så starkt, då är det förknippat med ett osvikligt behov av att jag vill vara nära! Mot den längtan och det behovet finns inga kompromisser.
Men du kunde. Du säger att det finns en annan kvinna. Kallar du också henne för "din älskade". Vad kallar du ditt ex, som vill ha dig tillbaka? Är det henne du åsyftar? Är du kanske en riktig Valmont? Jag vill inte tro det, vill tro på din ärlighet, den person som visade sig för mig och det möte du och jag hade. Vill tro att det verkligen var så som det kändes och att det var speciellt även för dig.

Men du valde bort mig, henne du skrev så vackert till, kallade för din och kysste överallt.
Varför gjorde du så? HUR, skall jag kunna bara glömma dig? Du bad mig inte heller att vänta.mer än lite lite i början av din reträtt....Gav mig inte tillräckligt med förklaringar för att jag skulle kunna förstå. Halva meningar och halva förklaringar kändes i det läget som rena terrorn...

Jag började älska dig....hur vettigt var det, men jag hade ingen chans. Drogs in i datorn och kände hela dig genom vår kontakt...

Vad har jag att förhålla mig till? Vem har jag att förhålla mig till?

Inser att jag måste släppa. Inser att det finns förklaringar som bara är dina, till att det blev som det blev. Du menade säkert inget illa.....Du har det säkert krångligt och kaotiskt runt dig. Du gav mig trots allt en liten inblick...det är det enda jag har att förhålla mig till. Om jag sedan lurar mig själv så är det inte mycket jag kan göra åt det.

Var hur som helst rädd om dig och tack för alla känslor!! Det var härligt och fick mig framåt, uppåt!!

Så där, bra vändning....helt rätt Nike! Kanske det bara var så att jag skulle inse vad jag är kapabel till, hur det bör vara, hur härligt och starkt ett möte kan kännas...?

Jag måste ju tro på att jag kan känna samma sak igen!!! Skräcken finns, att det bara var den här enda gången...

Kommentarer

Anonym sa…
Måste kommentera här även om det är ett gammalt inlägg. Läste lite, tittade bort, läste lite igen och ärligt, jag har inte läst någon som beskrivit detta med att bli förälskad via nätet så bra som du.
Kände mig väldigt starkt berörd av det. Nu måste jag läsa vidare.
Anonym sa…
Det var några år sedan men det var starkt och jag känner i hela kroppen hur det var då för snart 14 år sedan. Han dök aldrig upp igen. Ett halvår senare hittade jag en hemsida som lagts upp i samband med hans bröllop....Jag skickade en offentlig grattishälsning haha, kunde inte låta bli. Men jag är än i dag skeptisk till nätdejting :) / Nike

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot