Jag började älska dig....

Mina tankar är hos dig när jag vaknar, innan jag somnar. De följer med mig när jag handlar, joggar, städar och jag får dem inte längre bort än så. Ibland njuter jag av dem, känner nästan din närvaro, kan titta på fotot av dig och glädjas åt värmen som sprider sig inom mig. Ibland lyssnar jag på din musik och låter mig dras med in i din värld. Lika ofta blir jag sorgsen och jag tillåter mig att sörja dig och det som inte blev. Det är motstridigt, dubbelt. För jag vet inte om jag skall eller bör sörja dig? Har inte ännu funnit tillit och lugn inför tanken att ödet visar vägen och att jag inte behöver lägga ner någon kraft eller några tankar på att försöka förstå dig...Förstår att det enda raka är att lita till att livet tar hand om allt...Att det blir bra hur det än blir.

Ibland är jag arg. Känner mig lurad. Hur kunde du? Du fick mig att verkligen tro att jag mött min kanske största kärlek? Vad gjorde du ? Alla vackra ord, musiken, rosorna....jag var både din älskade, din Nike och kära Nike...Det hela accelererade efter vårt enda möte, samtidigt som du sa förlåt och backade... Om jag förmår mig att yttra något så starkt, då är det förknippat med ett osvikligt behov av att jag vill vara nära! Mot den längtan och det behovet finns inga kompromisser.
Men du kunde. Du säger att det finns en annan kvinna. Kallar du också henne för "din älskade". Vad kallar du ditt ex, som vill ha dig tillbaka? Är det henne du åsyftar? Är du kanske en riktig Valmont? Jag vill inte tro det, vill tro på din ärlighet, den person som visade sig för mig och det möte du och jag hade. Vill tro att det verkligen var så som det kändes och att det var speciellt även för dig.

Men du valde bort mig, henne du skrev så vackert till, kallade för din och kysste överallt.
Varför gjorde du så? HUR, skall jag kunna bara glömma dig? Du bad mig inte heller att vänta.mer än lite lite i början av din reträtt....Gav mig inte tillräckligt med förklaringar för att jag skulle kunna förstå. Halva meningar och halva förklaringar kändes i det läget som rena terrorn...

Jag började älska dig....hur vettigt var det, men jag hade ingen chans. Drogs in i datorn och kände hela dig genom vår kontakt...

Vad har jag att förhålla mig till? Vem har jag att förhålla mig till?

Inser att jag måste släppa. Inser att det finns förklaringar som bara är dina, till att det blev som det blev. Du menade säkert inget illa.....Du har det säkert krångligt och kaotiskt runt dig. Du gav mig trots allt en liten inblick...det är det enda jag har att förhålla mig till. Om jag sedan lurar mig själv så är det inte mycket jag kan göra åt det.

Var hur som helst rädd om dig och tack för alla känslor!! Det var härligt och fick mig framåt, uppåt!!

Så där, bra vändning....helt rätt Nike! Kanske det bara var så att jag skulle inse vad jag är kapabel till, hur det bör vara, hur härligt och starkt ett möte kan kännas...?

Jag måste ju tro på att jag kan känna samma sak igen!!! Skräcken finns, att det bara var den här enda gången...