Fortsätt till huvudinnehåll

Lugn, tillit & värdighet

Är definitivt mer tillbakadragen. Hukar mig och sträcker på mig samtidigt. Skamfull över att jag tenderade att bli "för mycket", för mycket ord och för många rader. För mycket gissa och tro. För många goda råd och välmenade hejarop fast jag inte förstod, fast han inte en gång bett om det.

Inte likt mig. Kanske jag var tvungen att ta ut svängarna den här gången för att bevisa för mig att jag inte är som tidigare...

Så dumt
gjort är gjort - nog med förklaringar

Är han den jag tror att han är spelar det ingen roll

Då förstår han ändå

Sträcker på mig, förstår att jag skall vara tyst nu. Dra mig tillbaka...

Höstdimma och vindstilla. Drar på mig mina sjumilastövlar, sveper rocken om mig och går i väg med långa stolta steg...

För det enda jag gjorde var att bli berörd, förälskad, längtande och jag tog honom till mitt hjärta. Men han kunde eller ville inte möta mig.

Veckans ledord: Lugn, tillit, värdighet

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...