1,5 timme över åsen i går. Denna gången med kameran vilket var bra så till vida att jag stannade, här och nu. Tänkte mer uppmärksamt på var jag gick, hur det såg ut, hur vackert allt är och när jag skulle ta nästa bild. Ville fånga min styrkeväg, kanske en av de vackraste i hela världen?
Ibland går jag här men ser ingenting, märker inte att hur vägen viker av, mötet med kor eller får, kommer inte i håg om det varit solsken eller regn. All koncentration går inåt, där jag dividerar tyst men ibland också högt med mig själv. Vissa vandringar har snörvlats och gråtits från start till mål. Korna har hört allt, inga känner mig så bra just nu som "min flock" med den milt överseende tjuren Ares i spetsen. Hur välgörande har inte det varit. Ibland njuter jag bara av att det gör så gott, att jag mår så bra! Min terapi!
Andra gånger är jag magiskt närvarande. Som häromdagen. Hade kameran varit med, hade inga ord behövts. Nu blir det bilder från i dag i stället. Men då...
Startade som vanligt, gick nerför den lilla backen och vek så av söderut. Lägger märket till att himlen över åsen på den västra sidan är kolsvart och det mullrar dovt långt bort. Tvekar en sekund men bestämmer mig för att fortsätta. Kommer det regn så, än sen. Det är bara vatten och jag finner ofta en lust och ett välbehag när naturen tar över, i alla fall så där lite lagom....
När jag närmar mig den brantare uppförsbacken finns det svarta strax till höger om mig. Det mullrar allt högre och plötsligt är allt vitt och bländande. Det smäller till så jag får huka mig. Efter en kort stund går det bättre att se, men luften dallrar, knastrar nästan och håret reser sig i nacken. Rakt ovanför syns en blå lucka bland annars svarta moln. Jag går, omringad av ett gigantiskt åskväder. Det luktar bränt från luften och chevreost från getterna jag passerar. För sent att vända, snart uppe på toppen och det börjar regna, stora mycket blöta droppar. En svart häst galopperar oroligt gnäggande omkring i en hage. Så vacker, reslig med lång man som böljar för vart steg.. Den tittar på mig och jag försöker säga något lugnande..
I 15 minuter slår blixtarna ner. De avtecknar sig som skarpa silvervita zickzackmönster på den mörkgrå himlen. Det smäller oavbrutet och trots att jag inte borde vara där kan jag inte låta bli att känna mig nästan euforiskt smålycklig. Tänker att jag blir hyperladdad av all naturkraft.
Lämnar den täta, av Gudrun tilltufsade lilla granskogen bakom mig och kommer ut på ängarna som öppnar för en makalös utsikt och just då slutar det prompt att regna. Plötsligt bryter solen fram och jag går i ett fuktigt silvergnistrande rum, där de svarta åskmolnen drar allt längre bort. Då avtecknar den sig, enorm och stark. Där går jag, rakt mot en gigantisk regnbåge som liksom välver sig över just min lilla väg.
På vägen nedför åsen, in i bokskogen glittrar allt det gröna. Nu är allt stilla och tyst. Luften är tät och fuktig, förnimmelsen av regnskog finns där. Fast i denna skånska regnskog ses sällan lejon och aror, men väl illrar och rådjur. Och så kor, tjurar och kalvar förstås. Ibland syns fårskocken här. Gråsvarta mjuka vinterkoftor på fyra ben.
En stillastående, trist måndag bjöd till sist på en häftig upplevelse utöver det vanliga, tack för den.
Kommentarer