Fortsätt till huvudinnehåll

Hjälp, min son är en blivande man !!

Jag har en son! Det finns alltså en växande människa i mitt hem av motsatt kön, alltså inte som jag. En gåta, andra hormoner, en blivande man!! Rösten knakar lite ibland och när han ringde hem i dag förstod jag först inte att den mörka basen i andra änden faktiskt var min lilla kille, d.v.s. min tonårsson...

Plötsligt sjuder det av killhormoner. Humöret åker bergodalbana, ordförrådet har krympt, han vet saker och kan allt. Han stönar åt sin mamma åtminstone 4 ggr/dag, äter en halv Pågenlimpa själv till kvällsmat efter middagen. Hans skor luktar död råtta och han har börjat hänga på "Mustan", ungdomsgården.

Ledord: Öh, lugnt, coolt, mustan, pengar, "strax", Nä, "sen", "orka", "ok", "datorn" och TV:n..

Att ha en dotter känns ( än så länge..) lugnt. Hon är ju som jag! Jag kommer ihåg hur det var, hur det kändes..

När han var liten var det enkelt. Inga problem att köpa bilar, knallpulver och bandyklubbor...

Någon sa "Man skall marinera sina barn i kärlek". Det tog jag till mig. Också "ge dina barn rötter och vingar" Det är också bra...

Det räcker inte längre. Eller? Räcker jag? Kan ju inte vara hans pappa också även om jag ibland känner att jag skulle behöva det...Klarar jag att bärga en blivande man genom tonårstiden upp i vuxen ålder? HUR skall det gå till? Han måste ju bli bra ! Bli en bra man, en hel, kärleksfull, trygg, modig, stark, lugn, smart, underbar man!!!

Han behöver fler goda förebilder!!

Får så länge lita på att det räcker, det där med marinad, vingar och rötter...

Kommentarer

Anonym sa…
Ja du, där står väl jag också snart. Med en tonårsson, och undrar vart min lilla kille tog vägen. Han är bara 5 än så länge (6 i januari) men tiden rusar och ungarna blir stora så fort (medan vi mammor håller oss unga och fräscha! ;)) Och visst räcker du till, du behöver inte vara hans pappa också, det räcker jättebra med att vara den engagerade mamma du är! Manliga förebilder är ju bra, men jag tror att det finns många sådana i t.ex. skolan, kompisars pappor, en morfar, en granne, en tränare osv.

Kram!
Nike sa…
Hej du
Ja, jag försöker tänka att det borde räcka. Dessvärre är ju hela det samhälle som skall ta hand om våra barn när inte vi gör det, oftast kvinnor! Min son har en lärare, i träslöjd! Nu finns det ju en pappa här, men vad förslår max 2 v / år ??

Trist nog och HUR står man ut med att inte ha kontakt med sina barn???

cram chaos

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot