Fortsätt till huvudinnehåll

Hven och fan också !!


Mör i hela kroppen, framför allt i höfterna, efter att ha gränslat den breda madame Labendas rygg i 1,5 timme. Vi red över enorma ängar, drog oss ner till ett vilt, skummande hav där hästarna frustande rumlade runt med oss på ryggen. Ingen fara, bara stövlarna blev blöta. På hemvägen tyckte också den ovana ardennerryttaren (undertecknad..)att det var dags att galoppera. Trots beredskapen och lusten var känslan när nästan 800 kg tunga Labenda drog järnet mäktig. Jiises, vilka kraftpaket ! Respekt, respekt. Insåg direkt att det var bara att hänga på, hänga sig kvar och hoppas på det bästa, vilket fungerade som väl var. Näst mäktigast var när vi red längs kanten av de branta lerkanterna som stupar rätt ner i Öresund, på öns södra sida. Förbi fyren och så vek vi av hem igen. Vilka kusar!!

Sen fick jag Quiche Lorraine, rödvin, äppelkaka med vispgrädde och några timmars trevligt samtal med mina bohemiska vänner. Gud, en sån röra, men ännu mera gud så trevligt!!

Vände så hemåt med ryggsäcken fylld med ungerskt vin och getost från Hven! Allt var bra.

http://www.hvensgetost.com/

Släntrade av båten med mina leriga stövlar. Satte mig i bilen och - börjar så stortjuta. Grät som en barnunge och ömkade mig själv, ända till Helsingborg. - Vad hände?

Jag bara luras!! Allt är inte alls som det låter.

Jag har det inte alls så jäkla mysigt och trevligt hela tiden.

Jo, det har jag, tro mig... Men trots att jag gör trevliga saker, trots att jag mår bättre med mig själv än någonsin tidigare så kommer det fortfarande över mig när jag minst anar det. Hur bar han sig åt? Inom mig sjuder frustrationen och sorgen över att vi inte fick mötas igen.
Jag vet fortfarande inte om vi någonsin kommer att göra det...

Förstår inte alla varma ord, alla uttryck....all närhet. Vad hände? Är det bara en paus? Har det med hans alkoholism att göra? Om det är definitivt, varför inte säga det då? Hur skall jag tänka?

Så lätt att säga att jag skall glömma och släppa..

Jag tog honom så tveklöst till mitt hjärta för att han kändes som något jag redan bar inom mig. Min tvillingsjäl ?

Står inte ut med känslan att han som kanske var för mig just passerade och att jag maktlös stod vid sidan av och bara lät det ske..

Vad är det jag skall lära mig?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot