Hven och fan också !!

Mör i hela kroppen, framför allt i höfterna, efter att ha gränslat den breda madame Labendas rygg i 1,5 timme. Vi red över enorma ängar, drog oss ner till ett vilt, skummande hav där hästarna frustande rumlade runt med oss på ryggen. Ingen fara, bara stövlarna blev blöta. På hemvägen tyckte också den ovana ardennerryttaren (undertecknad..)att det var dags att galoppera. Trots beredskapen och lusten var känslan när nästan 800 kg tunga Labenda drog järnet mäktig. Jiises, vilka kraftpaket ! Respekt, respekt. Insåg direkt att det var bara att hänga på, hänga sig kvar och hoppas på det bästa, vilket fungerade som väl var. Näst mäktigast var när vi red längs kanten av de branta lerkanterna som stupar rätt ner i Öresund, på öns södra sida. Förbi fyren och så vek vi av hem igen. Vilka kusar!!

Sen fick jag Quiche Lorraine, rödvin, äppelkaka med vispgrädde och några timmars trevligt samtal med mina bohemiska vänner. Gud, en sån röra, men ännu mera gud så trevligt!!

Vände så hemåt med ryggsäcken fylld med ungerskt vin och getost från Hven! Allt var bra.

http://www.hvensgetost.com/

Släntrade av båten med mina leriga stövlar. Satte mig i bilen och - börjar så stortjuta. Grät som en barnunge och ömkade mig själv, ända till Helsingborg. - Vad hände?

Jag bara luras!! Allt är inte alls som det låter.

Jag har det inte alls så jäkla mysigt och trevligt hela tiden.

Jo, det har jag, tro mig... Men trots att jag gör trevliga saker, trots att jag mår bättre med mig själv än någonsin tidigare så kommer det fortfarande över mig när jag minst anar det. Hur bar han sig åt? Inom mig sjuder frustrationen och sorgen över att vi inte fick mötas igen.
Jag vet fortfarande inte om vi någonsin kommer att göra det...

Förstår inte alla varma ord, alla uttryck....all närhet. Vad hände? Är det bara en paus? Har det med hans alkoholism att göra? Om det är definitivt, varför inte säga det då? Hur skall jag tänka?

Så lätt att säga att jag skall glömma och släppa..

Jag tog honom så tveklöst till mitt hjärta för att han kändes som något jag redan bar inom mig. Min tvillingsjäl ?

Står inte ut med känslan att han som kanske var för mig just passerade och att jag maktlös stod vid sidan av och bara lät det ske..

Vad är det jag skall lära mig?