Björnligan - igen!
I somras, i juli när det var som absolut varmast, dök de upp och blockerade vår väg. Vi fick ta den gamla, nästan oframkomliga "naturstigen" upp genom skogen för att komma hem. På gårdsplanen sprang en yster hund omkring. Den identifierades snabbt som en av de nyinflyttade grannarnas, längst ner i backen. Hunden, en basset, fångades in och linades med ett pulkaband. Jag och dottern förstod att vi var tvungna att smyga längs kanten på den heta alldeles nylagda asfalten för att komma runt vändplanen där vi sedan skulle kunna gena ner genom slänten för att föra hem rymlingen.
Ut på vägen så sakta och upptäcker att 10 meter från oss, just på vändplanen, står asfaltsbilen, (ja - den som jämnar till... ) och brer ut sina långa metallsnaror in över vägrenen.
Nu fanns ingen återvändo men hunden drog åt fel håll. Vi hängde honom på min axel och gick glatt på. Han var stor och tung men vi ville inte att han skulle sätta tassarna på asfalten.
Nu gällde det att inte tappa garden , för bakom den gula maskinen stod en jättestor person. En brunbränd, blonderad, stort leende viking. Iklädd bara shorts och skor iakttog han vår promenad med hunden. Vi tog oss förbi och jag sa något i stil med " hehe, det här var inte lätt" - och för att han skulle förstå att det inte var en vanlig rastning av hunden: -"ja, det är inte vår hund, grannens, den har rymt, vi måste gå här" Eller, jag skrek. Långbent, i strandklänning med håret fullt av saltvatten och tång bärandes en stor, ful hund på axeln. Maskinen morrade, vikingen svarade inte men log ännu bredare. Han hade alldeles för jämna, opålitligt vita tänder.
Då hördes ett visslande uppifrån det stora gula åbäket.
Vi vänder oss om och där sitter på olika höjdnivåer en hel hög med likadana, solbruna, vältrimmade, blonderade, Hollywoodleende, mustachprydda eller helrakade snubbar. Samtliga i shorts, någon med fet guldkedja om halsen, en annan med en jättetatuering över hela överkroppen.
Himmel! Kände min dotters hand runt min arm.
Log så gott jag kunde och snubblade snabbt förbi "Björnligan", som vi döpte dem till för att de såg så overkliga ut...
De är tillbaka. Den gången i somras spred de sin svarta asfalt så långt ut på kanterna att det tog en bra bit av grannskapets trädgårdar. Nu skär de bort långa remsor, med en annan maskin som låter som 20 skriande åsnor. Denna gången har de mer kläder på, som väl är, men fortfarande samma oroväckande leende !! Var kommer de ifrån? Vore de kriminella plundrare från fornnordisk tid, skulle de sannolikt inte uppenbara sig på en asfaltsmaskin, så jag får väl acceptera att de är från samma nutid som jag själv. Antagligen vänligt sinnade och hederliga, hårt arbetande familjefäder.
(fan trot...)
I somras, i juli när det var som absolut varmast, dök de upp och blockerade vår väg. Vi fick ta den gamla, nästan oframkomliga "naturstigen" upp genom skogen för att komma hem. På gårdsplanen sprang en yster hund omkring. Den identifierades snabbt som en av de nyinflyttade grannarnas, längst ner i backen. Hunden, en basset, fångades in och linades med ett pulkaband. Jag och dottern förstod att vi var tvungna att smyga längs kanten på den heta alldeles nylagda asfalten för att komma runt vändplanen där vi sedan skulle kunna gena ner genom slänten för att föra hem rymlingen.
Ut på vägen så sakta och upptäcker att 10 meter från oss, just på vändplanen, står asfaltsbilen, (ja - den som jämnar till... ) och brer ut sina långa metallsnaror in över vägrenen.
Nu fanns ingen återvändo men hunden drog åt fel håll. Vi hängde honom på min axel och gick glatt på. Han var stor och tung men vi ville inte att han skulle sätta tassarna på asfalten.
Nu gällde det att inte tappa garden , för bakom den gula maskinen stod en jättestor person. En brunbränd, blonderad, stort leende viking. Iklädd bara shorts och skor iakttog han vår promenad med hunden. Vi tog oss förbi och jag sa något i stil med " hehe, det här var inte lätt" - och för att han skulle förstå att det inte var en vanlig rastning av hunden: -"ja, det är inte vår hund, grannens, den har rymt, vi måste gå här" Eller, jag skrek. Långbent, i strandklänning med håret fullt av saltvatten och tång bärandes en stor, ful hund på axeln. Maskinen morrade, vikingen svarade inte men log ännu bredare. Han hade alldeles för jämna, opålitligt vita tänder.
Då hördes ett visslande uppifrån det stora gula åbäket.
Vi vänder oss om och där sitter på olika höjdnivåer en hel hög med likadana, solbruna, vältrimmade, blonderade, Hollywoodleende, mustachprydda eller helrakade snubbar. Samtliga i shorts, någon med fet guldkedja om halsen, en annan med en jättetatuering över hela överkroppen.
Himmel! Kände min dotters hand runt min arm.
Log så gott jag kunde och snubblade snabbt förbi "Björnligan", som vi döpte dem till för att de såg så overkliga ut...
De är tillbaka. Den gången i somras spred de sin svarta asfalt så långt ut på kanterna att det tog en bra bit av grannskapets trädgårdar. Nu skär de bort långa remsor, med en annan maskin som låter som 20 skriande åsnor. Denna gången har de mer kläder på, som väl är, men fortfarande samma oroväckande leende !! Var kommer de ifrån? Vore de kriminella plundrare från fornnordisk tid, skulle de sannolikt inte uppenbara sig på en asfaltsmaskin, så jag får väl acceptera att de är från samma nutid som jag själv. Antagligen vänligt sinnade och hederliga, hårt arbetande familjefäder.
(fan trot...)
Kommentarer