Vaknar med en åtsittande mössa på huvudet. Ja, det är så det känns men den går inte att ta av.
Förstår fortfarande inte om det är bihålorna, kanske någon slags migrän, vädret eller att jag behöver sova mer. Men varför vaknar jag då, det är söndag och allt är stilla, lugnt och som gjort för en lång sovmorgon. Klockan är 6.30, grådiset bryts sönder ut över havet där en ljusblå strimma blottar sig. Luften är definitivt klarare i dag, havet inte längre järngrått och jag ser Halmstad igen. Men mössan sitter kvar, trots starkt kaffe, trots en mindre insats i höstträdgården och trots en liten tupplur - där tankarna koffeinstinna hoppar omkring utan att lämna mig någon ro.
Upp igen, bakar en sockerkaka på rågsikt (hur blir det?) eftersom jag lovat och inte orkar åka ner för att inhandla vetemjö. Säger till mig själv att det är nyttigare så här, får komma ihåg att motivera barnen med samma argument. Som om de bryr sig, fulla av helggodis, läsk och chips. Måste få ut dem men hur motivera en trött tonåring att det är viktigt med frisk luft. Annat var det med små barn. På med kläder, galonbrallor och fram med spadarna bara, så kunde man känna sig som en perfekt mamma sen. Då, när det gick bra med Bragokex och Mer i tetra.
Ja, söndag, söndag. En avsomnad söndag utan energi. Varför det? Klockan är över två, nu byter vi varv! Solen lyser plötsligt upp havet och allt det blå får mig faktiskt att bli lite lättare. Lyssnar på U2 med Mary J Blige och mössan sitter inte lika hårt längre. Vädret, definitivt vädret! Ha, here I come !
Åker till klipporna vid havet, får med mig båda barnen. Går rakt ner mot värsta taggigaste klippan, brer ut filten och hugger in på kaffe och rågsiktskakan som smakar förträffligt då den toppades med kanel! - alla undrar var äppelbitarna är - går sedan balansgång på stenarna längs havet som bryter sina vågor mot strandkanten. Solen skiner, en skarv drar förbi, mina telningar klättrar en bit bort. Njuter av stunden och - snubblar, faller handlöst! Minns den där evigheten i luften innan jag brakar mot marken. Då, när kaffekorgen flyger bredvid mig och jag inser att det här är inte bra. Tar emot mig med vänster tumme, rullar över på höger knä och tjongar så i ena axeln i stenarna under mig. Aj !
Tummen är nu bredare och mer obrukbar än den var tidigare. Förhoppningsvis bara stukad. Ok, men det är värre att vara stukad inne i huvet, det här är mer greppbart och alla barn blev plötsligt så snälla och sams och nästan slogs om att bära kaffekorgen.
Over and out..
Förstår fortfarande inte om det är bihålorna, kanske någon slags migrän, vädret eller att jag behöver sova mer. Men varför vaknar jag då, det är söndag och allt är stilla, lugnt och som gjort för en lång sovmorgon. Klockan är 6.30, grådiset bryts sönder ut över havet där en ljusblå strimma blottar sig. Luften är definitivt klarare i dag, havet inte längre järngrått och jag ser Halmstad igen. Men mössan sitter kvar, trots starkt kaffe, trots en mindre insats i höstträdgården och trots en liten tupplur - där tankarna koffeinstinna hoppar omkring utan att lämna mig någon ro.
Upp igen, bakar en sockerkaka på rågsikt (hur blir det?) eftersom jag lovat och inte orkar åka ner för att inhandla vetemjö. Säger till mig själv att det är nyttigare så här, får komma ihåg att motivera barnen med samma argument. Som om de bryr sig, fulla av helggodis, läsk och chips. Måste få ut dem men hur motivera en trött tonåring att det är viktigt med frisk luft. Annat var det med små barn. På med kläder, galonbrallor och fram med spadarna bara, så kunde man känna sig som en perfekt mamma sen. Då, när det gick bra med Bragokex och Mer i tetra.
Ja, söndag, söndag. En avsomnad söndag utan energi. Varför det? Klockan är över två, nu byter vi varv! Solen lyser plötsligt upp havet och allt det blå får mig faktiskt att bli lite lättare. Lyssnar på U2 med Mary J Blige och mössan sitter inte lika hårt längre. Vädret, definitivt vädret! Ha, here I come !
Åker till klipporna vid havet, får med mig båda barnen. Går rakt ner mot värsta taggigaste klippan, brer ut filten och hugger in på kaffe och rågsiktskakan som smakar förträffligt då den toppades med kanel! - alla undrar var äppelbitarna är - går sedan balansgång på stenarna längs havet som bryter sina vågor mot strandkanten. Solen skiner, en skarv drar förbi, mina telningar klättrar en bit bort. Njuter av stunden och - snubblar, faller handlöst! Minns den där evigheten i luften innan jag brakar mot marken. Då, när kaffekorgen flyger bredvid mig och jag inser att det här är inte bra. Tar emot mig med vänster tumme, rullar över på höger knä och tjongar så i ena axeln i stenarna under mig. Aj !
Tummen är nu bredare och mer obrukbar än den var tidigare. Förhoppningsvis bara stukad. Ok, men det är värre att vara stukad inne i huvet, det här är mer greppbart och alla barn blev plötsligt så snälla och sams och nästan slogs om att bära kaffekorgen.
Over and out..
Kommentarer