Jag växte upp i en 50-talsförort, en i dag kulturmärkt sådan. När mina föräldrar flyttade in i det nybyggda radhuset på Burträskgatan var det ungefär det längsta man kunde komma från T-centralen.Åkte man lite mer än 10 hållplatser med det gröna tunnelbanetåget, så kom man in till city. Som 9-10 åring gjorde vi just det. Vi tog våra veckopengar och sprang upp mot Vällingby centrum, genade över torget, in i tunnelbanefoajen där Kenta och Stoffe alltid vinkade lika snällt till oss småtjejer. Inget var farligt, inte ens de där modsen. Inte heller tunnelbanan eller T-centralen. Där steg vi av och sprang vidare, nu uppför trapporna mot Drottninggatan. Där kryssade vi vant mellan lördagsshoppande människor med siktet inställt på bara en sak, Buttericks! Ja, och så PUB förstås. Leksaksavdelningen. Och Hötorget utanför med alla sina färggranna frukt, grönsaks- och blomsterstånd.
På trappan till Konserthuset satt vi ibland och åt glass, det var kul att titta på folk. Framför allt på de äldre, unga människorna, de med FNL märken, afrohår och lite kläder. De var engagerade, arga och lyssnade på spännande musik. Ouppnåeliga. Själv var jag den gången en iakttagande, spinkig 10 åring vars enda egentliga intresse var hästar. Och skämtartiklar, som sockerbitarna med flugor i.
De brukade jag lägga i min farmors sockerskål. När hennes östermalmsväninnor kom för att spela poker och röka cigaretter blev det alltid samma hallå. Speciellt när sockerbitarna ibland innehöll små nakna bebisar!! De var bäst, favoriterna. Ibland gömde jag mig bakom farmors tjocka draperi där jag kunde smygtitta på tanterna när de upptäckte vad som såg ut som små, rosa bebislik i sina kaffekoppar!! Det här var 1967.
Kentas vita afghankappa lyste på långt håll. De hängde i foajen till tunnelbanan. Trots rykten om Vällingby som det senaste tillhållet för knarkare var det ingen som var rädd på riktigt. Alla mammor på min gata var hemma hela dagarna och på morgnarna gick alla pappor iväg över ängen upp mot Vällingby centrum för att ta sig in till stan och jobbet med det gröna tåget. Senare kom alla pappor tillbaka igen, då stod vi ofta på vår balkong och väntade just på vår pappa, den långe, gänglige ingenjören.
Lite senare dansade jag till Hot Sands och Venus på ungdomsgården Tegelhögen. Vi hade gul&blåjeans där bakkanten lite slarvigt stoppades ner i de blåvita seglarstövlarna. Under den glesstickade tröjan lyste vita bh:ar (somliga med bomull i!!) i ljuset från neonbelysningen på discoteksgolvet. Ann-Sofie Kyhlin var där, hon från "En kärlekshistoria"! Det var stort. Jag tittade däremot förgäves efter Rolf Sohlman, det var ju honom jag egentligen var kär i. Kommer någon ihåg hur han sladdade in på fotbollsplanen med sin moppe och stannade precis framför henne!! Wow...
Vi dansade. När jag visade mina barn hur vi gjorde trodde de mig inte, när de förstod att det var sant skämdes de för något deras fortsatt pinsamma mamma gjorde på 60-talet!! Så här gick det till; Vi stod bredbenta och med armarna på ryggen, händerna knäppta. Sen böjde man överkroppen rakt fram till nästan horisontalläge samtidigt som det ena benet korsade det andra. Sen lyfte man överkroppen rakt upp igen samtidigt som man ställde sig bredbent. Så, ner igen - det andra benet korsade nu det första - i takt med musiken...Ja, förstår ni? Nä, kan tro det. En obeskrivbar "dans", men den fanns på riktigt!
Undrar om det idag finns några förortsföräldrar som släpper iväg sin 10-åriga dotter med tunnelbanan in till T-centralen?
Kommentarer