Fortsätt till huvudinnehåll

Spridda skurar

Bulle i tandköttet. Det hjälpte inte med vitlök, riven ingefära sved bara, likaså cognac. Natt mot lördag rotade jag fram några gamla antibiotikatabletter från medicinskåpet. Men ingenting hände så i dag kapitulerade jag och sökte tandläkare...JÄTTEKUL!!! Fick nya fräscha uppdaterade piller att ta för att inte eländet skall gå inåt hjärnan, samt en remiss till en rotfyllningsspecialist i Halmstad. Kul, tack och 600 kronor fattigare.

Men Visst Är Det Vackert Ute Då?? Alldeles vitt och rent!!! Åh jo...ljusare! Bara skottat i en timme i dag! Mitt i gick jag in och ringde till J! J var inte hemma utan samtalet vidarekopplades till Paris! Där var det ingen snö, allt kändes med ens mer vårlikt. Vi pratade i en timme och det var så trevligt att jag glömde bort både tanden och snövallen vid infarten och framför brevlådan.

Mitt tidningsbud är väldigt argsint. Han gasar på i uppförsbacken, kastar runt bilen och trycker gasen i botten de 10 meter han har till min låda. Där vräker han upp locket, trycker ner tidningen och gasar däriftån samtidigt. Det har till följd att han varje gång drar i brevlådan. Varje dag får jag dra tillbaka brevlådan till utgångsläget eftersom locket annars inte går att öppna. Glömmer jag det, vilket har hänt, blir han vrång. Då måste han stanna och då ligger det alltid ett argt brev i lådan " Den här brevlådan måste omedelbart åtgärdas. Den försenar utdelningen" Jag är aldrig ute klockan halv 5 men jag har sett honom..Han ser trött, stressad och opålitlig ut. Tänker inte argumentera...bäst att inte glömma dra tillbaka lådan bara.

Kommentarer

Anonym sa…
Under några år jobbade jag som lantbrevbärare på lördagar. Det var enbart tidningar man delade ut. Det var lite av en sport att glida fram till lådan så att det knappt märktes, ha tidningen beredd, stoppa den i lådan i farten utan att locket smällde. Stanna bilen och tvingas kliva i en snöhög för att brottas med ett igenfruset träbrevlådelock, det var inte kul.
Nike sa…
Haha,jo visst förstår! Hade antagligen också slängt arga lappar i folks brevlådor om jag stötte på problem. Det är lite roligt också. Mitt tidningsbud glider inte, han vräker fram bilen och går säkert aldrig under 10 km/h. Undrar om det någongång kommer gå upp för honom att det är han själv som gör det svårt att få upp locket följande morgon??? Vanliga brevbäraren trixar och är mer tålmodig, ibland drar hon lådan rätt så slipper jag. Hej på dej.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot