Fortsätt till huvudinnehåll

Djurkunskap

Vi besitter djurkunskap i den här familjen. Intresset är stort men kunskaperna värda att ifrågasätta. Vi gillar djur och natur, vill gärna tro att vi är fena på det här med smådjur, husdjur, vilda djur, fåglar och fiskar. Några exempel:
Häromveckan skrek min dotter till, hoppade jämfota och pekade ut genom köksfönstret: "Titta, titta - en ren!!"
Sonen hann fram först, svarade så: "Det där är ingen ren, det är en älg"
Sanningen var att det var ett rådjur.

I dag var jag i skogen. Bokskogen. Eftersom jag inte gillar att gå varken i lämmeltåg eller där det menas att man skall gå, vek vi (Jag och Alfons=ung jakthund) in i skogen ....vi följde något som såg ut som rådjursspår. Det ledde till en timmes pulsande i decimeterhög snö, men vad gjorde väl det. Allt var underbart med sol och snö. En bit in i skogen kom mycket riktigt två rådjur galopperande, så långt allt rätt. Det gäller att ha kontroll på naturen!

Plötsligt prasslade det till och en stor best sprang över den oplogade vägen mitt i "nowhere". En varg!! Nu reste sig nackhåren också på MIG. Alfons var helt orörlig, raggen stod rakt upp. Besinningen infann sig. Varg på Bjäre? Det har nog hänt, men....Nej, det var nog snarare en räv. En mycket skabbig, gråaktigt räv. Ingen stor fin röd svans inte, inget rött alls i själva verket men räv....Ja, definitivt räv. ..?

Lämnade skogen och genade över mer säkra öppna fält på vägen hem. Golfbanan slår till och med Finnmarksvidda i dag!

Ännu ett djurminne:
När min dotter var liten kom hon inspringande i köket, ivrigt flöjtande: "Mamma, mamma Noak har ett dumhuve i munnen"
Noak var grannens katt och jag rusade naturligtvis ut för att titta på det han hade i munnen. Det var en domherre! Samma dag kallade min son talgoxen för guljoxe. Så nu finns inga andra namn på dessa våra små vinterstannande fåglar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot