Långväga gäster, goda vänner.
Stadar, bäddar i gästrummet, handlar, lagar mat och serverar. Umgås och plockar fram och tillbaka. Lagar frukost och väntar på att alla skall vakna. Rör mig fram och tillbaka och får till allt som skall göras. På ytan råder ordning och lugn.
Det är trevligt. Det går. Men hur går det? Bra?
Hur är det på insidan? Vet inte vad bra är. Vet bara att jag behöver betydligt mindre än så här för att känna svullnaden tillta under pannbenet...
Trots att det är trevligt
Trots att jag i sådana här sammanhang tycker om att laga mat
Trots att jag tycker om att få mina gäster att trivas.
Trots att det är väldigt avspänt och okomplicerat.
Det blir för mycket. ändå. Är jag så klen? Vad ÄR det egentligen??
Skall det alltid vara så här? Känslig som en St Paulia. Kroknar och släpper blommorna vid bara tanken på lite vattenstänk.
Ingen ser, ingen skulle kunna gissa hur det känns och hur förklara? Vill inte försöka ens. Varför? Orkar inte. Vill inte att inte orka. Dessutom svårt att beskriva. ..när stress, jäkt och oro slagit sina klor i en och gjort något med den inre balansen...det tar tid att lägga vikterna på plats igen, att finna rätt väg till ny jämvikt. Orkar inte vara en som fastnat. Vill att det skall vara över nu.
Jag är minsann inte en person som är reducerad. Tvärtom, jag är driftig, kreativ, modig, "duktig"..vågar och får saker gjort...
Det får jag ofta höra. Det är inte sant.
Jag är inte modig, jag är räddare än jag verkar....jag vågar inte, gör det bara för att jag måste, för att jag inte står ut med min feghet, att stå och tiga still, att bara vara den som iakttar. Nu för tiden deltar jag i livet. Det har jag inte alltid gjort.
Gick jag bara sönder av oro och stress...av att inte hinna, inte få sova, andas, leva, njuta och reflektera en enda gång, en enda natt på allt för många år, kanske 10? Är det något annat?
Vill absolut inte göra något mer komplicerat än det är, men också detta måste jag granska och ifrågasätta, precis som allt annat i denna tid som är...
Det går bra, men det skulle kunna gå så mycket bättre, vara så mycket lättare. Det finns tillfällen.....när det stämmer, när jag känner en trygghet och en lugn andning som får mig att lyfta, även socialt...men oftare är det som att trampa i kitt...Det tar så mycket energi!
Socialt är jag dubbel. Den ena sidan av mig är social och tycker om att umgås, lagar mat, samtalar och har trevligt. En sällskaplig sida som kuttrar i god samvaro med vänner eller myser inför nya intressanta, trevliga bekantskaper. Den andra sidan av mig är precis tvärtom. Vill bara vara i fred, orkar inte förhålla sig till någon annan än sig själv...Den kan jag inte förklara just nu. Den tar jag separat...
Stadar, bäddar i gästrummet, handlar, lagar mat och serverar. Umgås och plockar fram och tillbaka. Lagar frukost och väntar på att alla skall vakna. Rör mig fram och tillbaka och får till allt som skall göras. På ytan råder ordning och lugn.
Det är trevligt. Det går. Men hur går det? Bra?
Hur är det på insidan? Vet inte vad bra är. Vet bara att jag behöver betydligt mindre än så här för att känna svullnaden tillta under pannbenet...
Trots att det är trevligt
Trots att jag i sådana här sammanhang tycker om att laga mat
Trots att jag tycker om att få mina gäster att trivas.
Trots att det är väldigt avspänt och okomplicerat.
Det blir för mycket. ändå. Är jag så klen? Vad ÄR det egentligen??
Skall det alltid vara så här? Känslig som en St Paulia. Kroknar och släpper blommorna vid bara tanken på lite vattenstänk.
Ingen ser, ingen skulle kunna gissa hur det känns och hur förklara? Vill inte försöka ens. Varför? Orkar inte. Vill inte att inte orka. Dessutom svårt att beskriva. ..när stress, jäkt och oro slagit sina klor i en och gjort något med den inre balansen...det tar tid att lägga vikterna på plats igen, att finna rätt väg till ny jämvikt. Orkar inte vara en som fastnat. Vill att det skall vara över nu.
Jag är minsann inte en person som är reducerad. Tvärtom, jag är driftig, kreativ, modig, "duktig"..vågar och får saker gjort...
Det får jag ofta höra. Det är inte sant.
Jag är inte modig, jag är räddare än jag verkar....jag vågar inte, gör det bara för att jag måste, för att jag inte står ut med min feghet, att stå och tiga still, att bara vara den som iakttar. Nu för tiden deltar jag i livet. Det har jag inte alltid gjort.
Gick jag bara sönder av oro och stress...av att inte hinna, inte få sova, andas, leva, njuta och reflektera en enda gång, en enda natt på allt för många år, kanske 10? Är det något annat?
Vill absolut inte göra något mer komplicerat än det är, men också detta måste jag granska och ifrågasätta, precis som allt annat i denna tid som är...
Det går bra, men det skulle kunna gå så mycket bättre, vara så mycket lättare. Det finns tillfällen.....när det stämmer, när jag känner en trygghet och en lugn andning som får mig att lyfta, även socialt...men oftare är det som att trampa i kitt...Det tar så mycket energi!
Socialt är jag dubbel. Den ena sidan av mig är social och tycker om att umgås, lagar mat, samtalar och har trevligt. En sällskaplig sida som kuttrar i god samvaro med vänner eller myser inför nya intressanta, trevliga bekantskaper. Den andra sidan av mig är precis tvärtom. Vill bara vara i fred, orkar inte förhålla sig till någon annan än sig själv...Den kan jag inte förklara just nu. Den tar jag separat...
Kommentarer
En ständig balans, så lätt att dra sig undan och sitta i ett hörn och titta på.
Vet så väl.
Jobbet består i så fall av att nå fram till ett avspänt accepterande: "så här är jag, take it or leave it" - Jag inte bara duger, jag är ju bra och behöver inte vara på helspänn för att förhindra minsta lilla sårbarhet, svaghet eller felaktighet att sippra ut och hualigen, visa sig inför människor i min omgivning. Tänk om jag kopplar av så mycket att jag inte hinner fånga upp mina fel i tid, innan "alla andra ser och förstår".
Jag förstår hur det låter! Det är inte klokt. Jag är så trött på att vara vaksam...
Det handlar ju om osäkerhet någonstans, att inte duga eller räcka till. Rädsla att inte nå upp till de förväntningar och krav. Från mig själv. Från "andra"
Så dumt.. mycket av tröttheten kommer ju av den ständiga beredskapen jag bär på. Det är få tillfällen jag kopplar av fullständigt tillsammans med andra.
Så skönt att äntligen kunna sätta ord på det här. En slags social fobi eller åtminstone neuros, som jag brottats med hela mitt liv.
Den går inte att se. Känns rent fysiskt. Jag vet var den kommer i från.
Det går bättre och bättre, men jag är inte klar. Det tar tid att tämja monster som följt med sedan barnmatens dagar.