Fortsätt till huvudinnehåll

Nike knorrar...

Trampar inte bara omkring i snöglopp och lera. Känner hur jag också sugs ner i min egen gegga, den som gör att jag inte kan skriva, inte heller tänka strukturerat eller få något som helst gjort. Hela min agenda för dagen är som bortblåst. Skylla på vädret? Ja, varför inte... Nu har ju "äntligen" vintern kommit till Skåne, är det meningen att vi skall ropa "Jippii" nu eller?

Efter att promenerat en timme behöver jag åtminstone inte inte noja mig längre för att jag åt alldeles för mycket choklad och chokladmoussetårta i går kväll, dessutom pizza och i morse vräkte jag i mig nybakt, vitt bröd med smör och engelsk marmelad!!! Ja,ja... Promenerat och promenerat. Det kan knappast kallas för att promenera när man i luftburna joggingdojjor ömsom halkar ömsom går på snedden för att inte halka och ömsom glider omkring i 1,5 h. Vanligtvis kan jag, om jag går fort, gå sträckan på en timme. Inte Nog Med Det. Den förb....e blåsten håller i sig. Om gräsmattan innan det som enligt väderrapporten kallas för snöfall såg ut som en kompost efter alla stormar som slitit ner grenar och annat skit från alla träd, så ser den i dag ut som en lerkompost! Men någon måtta får det vara..Vem har lust att gå ut i trädgården med krattan i januari? Inte jag. Så det får ligga. Också min egenbyggda stentrappa som underminerats av mullvadar och allt vatten. Ja, naturligtvis måtte jag dratta på ändan denna morgon när jag i morgonrock och kalvapanntofflor gick för att hämta NST. Inte lönt dessutom, läser mín morgontidning på 10 minuter, tur jag har sagt upp den. Men, vad skall jag sedan läsa? I dag längtar jag efter en lägenhet i stan, men jag vet att jag skulle bli galen till våren. Det går inte att skriva, har inte gått på flera dagar. Sätter mig ändå här och det enda som pyser ur mig är detta gnäll. Slutar nu innan jag skriver något jag kanske ångrar... Bifogar en bild från min dag, håll till godo och i hatten. I natt är en ny storm på väg in över oss. Tur det finns vin !

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot