Fortsätt till huvudinnehåll

Någonting om ingenting

Jaha, redan tisdag. Det är tisdag hela tiden, känns som att tisdagarna återkommer väldigt ofta. Associerar till skolbespisningens fiskpinnar med remouladsås, till det potatis med skinn. Ja skinn, de var skalade men hade ändå ett segt ytterhölje. Tisdagarna är fortfarande början på veckan...långt till nästa helg. En ingentingdag!

Och NU, vänder vi på inställningen. Tänka positivt var det. Ja, men det är ju Grammisgalan på TV! Snön har smält, vintern är över! Barnen är sams! Räkningarna är betalda! Jag har köpt nya strumpor, 10 st i samma färg och storlek, kylen är nyskurad och gamla jul- och nyårsrester bortpetade från kylskåpsväggen.

Nu laddar vi för onsdagen.. Förhoppningsvis infinner sig något mer angeläget att skriva om!? Det här känns mest som att jag var tvungen att pipa till eftersom det var några dagar sedan. 0,5 seniorbloggpoäng, max.

Kommentarer

Coola Morsan sa…
Apropå ingenting och nånting. Jag såg i mailboxen från bloggen att du kommenterat nånting nånstansifrån (på min blogg) och jag förstod ingenting. Och hittade inte kommentaren efter nån av mina inlägg.
Men det är ju en sån där tisdag idag..
Nike sa…
Ja du, vad var nu det för någonting?? Antagligen någonting om ingenting!! I morgon är det onsdag, då kommer jag nog på det!!
Coola Morsan sa…
Hjärnspöken var det inte. Det var nåt du kommenterade och där den ovanför Trams&Gnäll-skribenten hade ett spöke som signaturbild.
Så var det. Nu är det onsdag här.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot