Försöker få till en artikel om att skriva! (går en kurs..) Tänker på vad Descartes sa "Jag tänker, alltså är jag" En av böckerna jag refererar till heter "Jag skriver, alltså är jag" Titeln tog jag genast till mig, läsningen var inspirerande och gav mig en uppsättning ord att använda då jag behöver uttrycka min lust och mitt behov för att skriva.
För mig är det samma sak. Jag kan sätta mig vid tangentbordet utan att veta vad jag tänker skriva om. Det enda jag vet är att det kliar i fingrarna och bränner bakom pannbenet. Som en pianospelare i trans rör sig fingrarna över tangenterna. Jag hinner oftast inte bli medveten om att jag satt mig förrän orden kommer ut på skärmen framför mig.
Det är inte något flummigt eller konstigt och jag är inte ensam om att ha detta förhållande till skrivandet. Tänker, det gör vi ju hela tiden. Alla människor har tankar. Jag tänker samtidigt som jag skriver. Eller tvärtom. Jag skriver i samma stund som tanken föds. Det går ofta i ett.
Ibland får jag känslan av att vara radarstyrd av mig själv. Något i mitt undermedvetna hamrar fram ord som jag efteråt anar en viss förståelse för. Efter ytterligare lite tid brukar det klarna än tydligare. "Jaha, menar jag så?? Jo, men just så är det ju! Nu fattar jag vad jag menar!" En ibland förvirrad själ får lugn när hon åtminstone anar en viss förståelse för sig själv. Oftast då...det finns tillfällen när jag inte fattar ett dyft av vad den där snurriga och tankespretiga människan som bor i mig menar. Det hör till....
Fördelen med att tänka högt, d.v.s. i skrift är att jag kan gå tillbaka till mina nedknattrade tankar om och om igen. Jag får tillfälle att redigera, skriva om, ändra och lägga till tills det blir så där exakt som jag vill ha det. Ett utmärkt sätt att jobba med sig själv på alltså... Mitt bästa redskap. Jag har alltid tyckt att jag är bättre på att skriva än att prata. Även om jag kan vara en väldigt social individ återkommer allt som oftast känslan (d.v.s. tanken) av oro inför att bli missförstådd eller ännu värre, missbedömd! När jag skriver är det lugnare på så sätt att jag missar inget, jag ser att jag fått med allt. Andra, som läser vad jag skriver måste alltså också få med sig allt. Varifrån detta behov av tydlighet kommer vet jag inte helt säkert, men jag jobbar på att bli mer avspänd i förhållandet mig versus omvärlden. Jag kan lita på mig och på den..jag behöver inte vara så tydlig, tystnaden och ett vitt tomt ark talar också. Jag vill luta mig tillbaka och inte bry mig så mycket, framför allt inte vad andra människor tänker och tycker. Skulle jag ändå bli missbedömd eller undervärderad, hur stor roll spelar det egentligen? Just de människorna kanske inte är något för mig att förhålla mig till eller så behöver jag bara vänligt luta mig tillbaka och inse att " Vi är och tänker olika, det är inte hela världen, det är okej, vi behöver inte förstå varandra...vi behöver inte ens ha kontakt, det är kanske kreativt till och med!!" (Här kommer tilliten in, ett av mina ledord...)Det enda jag vet är att det långsamt går åt rätt håll....
Det skrivande som jag beskriver kallas av somliga för det automatiska skrivandet. Det går av sig själv. Det jag sliter med, det är mitt strukturerade skrivande. Hantverket. Hur gör man? Det räcker inte med att känna en lust för att skriva. Vilka regler finns? Vad bör jag känna till? Hur skriver man en essä? En debattartikel, en krönika, en nyhetsartikel eller en vetenskaplig artikel?? Jag brinner för att lära mig hantverket, inser att det inte endast går att läsa sig till, att jag behöver skriva, skriva och skriva...Att jag måste gå fler kurser, utbildningar för att jag behöver få respons på det jag gör. Vad det skall leda till vet jag inte i dag. Någonting annat bara. Något som är jag. Något som kan ge mig ett ärligt, uppriktigt liv fyllt med mer glädje och självkänsla...Det kanske inte handlar om att skriva i slutändan, men vägen dit är fylld med ord, det vet jag... En del av mig känner också en tro på att det kanske är just det som är meningen, själva skrivandet. Jag måste bara hitta min väg och förstå vad jag kan använda det till.
Det här har jag inte tänkt innan. Inte på det här sättet och med just de här orden...Nu ser jag, och ni, vad jag tänker.
Jag finns alltså för jag tänker, d.v.s. skriver! Men det kunde lika gärna vara "Jag är tonårsmorsa, därför finns jag" Nu tillbaka till gränssättning vad gäller datatider, matlagning, uppröjning i köket med mera. Men.....
...innan jag avslutar för i dag måste jag berätta när jag första gången insåg att jag faktiskt fanns. Att det inte var ett skämt eller på låtsas. Det stod där, med svart bläck på vitt papper. Min mammas namn, en i raden av inskrivna gravida kvinnor på Karolinska sjukhuset i maj det år jag föddes.
Jag hade nog jobbat på Förlossningen på KS i något år när jag närmade mig hyllan där uppe under taket. I en lång rad stod de, liggarna från 50, 60, 70 och 80-talet. Här skrev man in namn, datum och inskrivningsorsak. Min mammas namn följdes av "värkar". Senare fylldes barnets (mitt) födelsedatum, klockslag, vikt och längd in samt namnet på barnmorskan. Där var det, beviset! Minns känslan "AHA, det var som de sa, jag föddes faktiskt på riktigt!!"
Så, jag visste redan att jag fanns.....
För mig är det samma sak. Jag kan sätta mig vid tangentbordet utan att veta vad jag tänker skriva om. Det enda jag vet är att det kliar i fingrarna och bränner bakom pannbenet. Som en pianospelare i trans rör sig fingrarna över tangenterna. Jag hinner oftast inte bli medveten om att jag satt mig förrän orden kommer ut på skärmen framför mig.
Det är inte något flummigt eller konstigt och jag är inte ensam om att ha detta förhållande till skrivandet. Tänker, det gör vi ju hela tiden. Alla människor har tankar. Jag tänker samtidigt som jag skriver. Eller tvärtom. Jag skriver i samma stund som tanken föds. Det går ofta i ett.
Ibland får jag känslan av att vara radarstyrd av mig själv. Något i mitt undermedvetna hamrar fram ord som jag efteråt anar en viss förståelse för. Efter ytterligare lite tid brukar det klarna än tydligare. "Jaha, menar jag så?? Jo, men just så är det ju! Nu fattar jag vad jag menar!" En ibland förvirrad själ får lugn när hon åtminstone anar en viss förståelse för sig själv. Oftast då...det finns tillfällen när jag inte fattar ett dyft av vad den där snurriga och tankespretiga människan som bor i mig menar. Det hör till....
Fördelen med att tänka högt, d.v.s. i skrift är att jag kan gå tillbaka till mina nedknattrade tankar om och om igen. Jag får tillfälle att redigera, skriva om, ändra och lägga till tills det blir så där exakt som jag vill ha det. Ett utmärkt sätt att jobba med sig själv på alltså... Mitt bästa redskap. Jag har alltid tyckt att jag är bättre på att skriva än att prata. Även om jag kan vara en väldigt social individ återkommer allt som oftast känslan (d.v.s. tanken) av oro inför att bli missförstådd eller ännu värre, missbedömd! När jag skriver är det lugnare på så sätt att jag missar inget, jag ser att jag fått med allt. Andra, som läser vad jag skriver måste alltså också få med sig allt. Varifrån detta behov av tydlighet kommer vet jag inte helt säkert, men jag jobbar på att bli mer avspänd i förhållandet mig versus omvärlden. Jag kan lita på mig och på den..jag behöver inte vara så tydlig, tystnaden och ett vitt tomt ark talar också. Jag vill luta mig tillbaka och inte bry mig så mycket, framför allt inte vad andra människor tänker och tycker. Skulle jag ändå bli missbedömd eller undervärderad, hur stor roll spelar det egentligen? Just de människorna kanske inte är något för mig att förhålla mig till eller så behöver jag bara vänligt luta mig tillbaka och inse att " Vi är och tänker olika, det är inte hela världen, det är okej, vi behöver inte förstå varandra...vi behöver inte ens ha kontakt, det är kanske kreativt till och med!!" (Här kommer tilliten in, ett av mina ledord...)Det enda jag vet är att det långsamt går åt rätt håll....
Det skrivande som jag beskriver kallas av somliga för det automatiska skrivandet. Det går av sig själv. Det jag sliter med, det är mitt strukturerade skrivande. Hantverket. Hur gör man? Det räcker inte med att känna en lust för att skriva. Vilka regler finns? Vad bör jag känna till? Hur skriver man en essä? En debattartikel, en krönika, en nyhetsartikel eller en vetenskaplig artikel?? Jag brinner för att lära mig hantverket, inser att det inte endast går att läsa sig till, att jag behöver skriva, skriva och skriva...Att jag måste gå fler kurser, utbildningar för att jag behöver få respons på det jag gör. Vad det skall leda till vet jag inte i dag. Någonting annat bara. Något som är jag. Något som kan ge mig ett ärligt, uppriktigt liv fyllt med mer glädje och självkänsla...Det kanske inte handlar om att skriva i slutändan, men vägen dit är fylld med ord, det vet jag... En del av mig känner också en tro på att det kanske är just det som är meningen, själva skrivandet. Jag måste bara hitta min väg och förstå vad jag kan använda det till.
Det här har jag inte tänkt innan. Inte på det här sättet och med just de här orden...Nu ser jag, och ni, vad jag tänker.
Jag finns alltså för jag tänker, d.v.s. skriver! Men det kunde lika gärna vara "Jag är tonårsmorsa, därför finns jag" Nu tillbaka till gränssättning vad gäller datatider, matlagning, uppröjning i köket med mera. Men.....
...innan jag avslutar för i dag måste jag berätta när jag första gången insåg att jag faktiskt fanns. Att det inte var ett skämt eller på låtsas. Det stod där, med svart bläck på vitt papper. Min mammas namn, en i raden av inskrivna gravida kvinnor på Karolinska sjukhuset i maj det år jag föddes.
Jag hade nog jobbat på Förlossningen på KS i något år när jag närmade mig hyllan där uppe under taket. I en lång rad stod de, liggarna från 50, 60, 70 och 80-talet. Här skrev man in namn, datum och inskrivningsorsak. Min mammas namn följdes av "värkar". Senare fylldes barnets (mitt) födelsedatum, klockslag, vikt och längd in samt namnet på barnmorskan. Där var det, beviset! Minns känslan "AHA, det var som de sa, jag föddes faktiskt på riktigt!!"
Så, jag visste redan att jag fanns.....
Kommentarer