Varför vissa dagar är mer förvirrade än andra har jag inte alltid någon förklaring på. ..eller det finns nog flera. Jag har alltid varit lite disträ och stundtals något glömsk. Ibland är det proppfullt inne i mitt huvud och då stängs mottagaren tills sortering och städning utförts, vilket också måste få sin tid. Har jag den tiden är det lugnt. I perioder har inte den tiden funnits, då var det värre.
Tja, hur låter det? Vad är jag för en egentligen? Äh, bara en långbent, kämpande, mänsklig, hjärnstressad, deltidssnurrig och högst vanlig person. En kvinna, precis mitt i livet (ja, eller hur?) som insett att "that´s a part of my charm" eftersom det ändå inte går att göra så mycket åt ... Mer än det jag sedan många år redan gjort i form av lappar, lappar och åter lappar, agendor, mobilsignaler som varslar o.s.v. Vanligtvis fungerar allt så bra och det är, märk väl, aldrig stora saker som blir fel. Jag lämnar aldrig några irreversibla skador eller fula ärr efter mig (hoppas jag) Ta mina barn till exempel. De ser konstigt nog ut att arta sig bra, så här långt. De har överenseende med morsan, flabbar bara rått när jag glömmer, förlägger, blandar ihop eller fratar pel.
Jag tröstar mig med att det är mänsligt att glömma väskor, paraplyer och vantar överallt. Säger till mig själv att vem som helst hade kunnat åka hela vägen till Jönköping med soppåsen i bilen. Innan vi åkte slängde jag barnens regnkläder som också låg i en icaplastpåse. Det började lukta illa redan i Laholm, och vi förstod inte varför. Barnen sa usch (de satt närmare soporna än jag) och jag sa att det nog kom utifrån eller kanske någon hade pruttat?? ( Det här var när barnen var rätt små..) Inte förrän vid McDonalds i Jönköping upptäcktes den av räkskal stinkande soppåsen längst bak i vår bil.
Det där med att prata fel. Det har jag alltid gjort. Det är något som blir värre när jag är trött. Jag sa till min son för en tid sedan "Stäng dörren när du äter"....Ack, ja. Tur han har humor, så nu kör vi med det i stället. Jag säger ofta fel eller pratar baklänges. I eftermiddag gick jag förbi dottern som tittade på TV. Hör mig själv säga "Åh, går Abby Mc Bean igen?" Jag har sagt saker som "Nu skall jag gå ut och ta ner flaggstången" eller "Glöm inte att ta på dig soppåsen". Då står jag med soppåsen i ena handen och vill alltså att sonen skall ta med sig den på vägen. Samtidigt vill jag påminna honom om vantarna..Två saker samtidigt! Det går inte längre, jag är inte som jag var, en kvinna med en otrolig simultankapacitet.. Hjälp, tänk om jag håller på att bli man!
Tja, hur låter det? Vad är jag för en egentligen? Äh, bara en långbent, kämpande, mänsklig, hjärnstressad, deltidssnurrig och högst vanlig person. En kvinna, precis mitt i livet (ja, eller hur?) som insett att "that´s a part of my charm" eftersom det ändå inte går att göra så mycket åt ... Mer än det jag sedan många år redan gjort i form av lappar, lappar och åter lappar, agendor, mobilsignaler som varslar o.s.v. Vanligtvis fungerar allt så bra och det är, märk väl, aldrig stora saker som blir fel. Jag lämnar aldrig några irreversibla skador eller fula ärr efter mig (hoppas jag) Ta mina barn till exempel. De ser konstigt nog ut att arta sig bra, så här långt. De har överenseende med morsan, flabbar bara rått när jag glömmer, förlägger, blandar ihop eller fratar pel.
Jag tröstar mig med att det är mänsligt att glömma väskor, paraplyer och vantar överallt. Säger till mig själv att vem som helst hade kunnat åka hela vägen till Jönköping med soppåsen i bilen. Innan vi åkte slängde jag barnens regnkläder som också låg i en icaplastpåse. Det började lukta illa redan i Laholm, och vi förstod inte varför. Barnen sa usch (de satt närmare soporna än jag) och jag sa att det nog kom utifrån eller kanske någon hade pruttat?? ( Det här var när barnen var rätt små..) Inte förrän vid McDonalds i Jönköping upptäcktes den av räkskal stinkande soppåsen längst bak i vår bil.
Det där med att prata fel. Det har jag alltid gjort. Det är något som blir värre när jag är trött. Jag sa till min son för en tid sedan "Stäng dörren när du äter"....Ack, ja. Tur han har humor, så nu kör vi med det i stället. Jag säger ofta fel eller pratar baklänges. I eftermiddag gick jag förbi dottern som tittade på TV. Hör mig själv säga "Åh, går Abby Mc Bean igen?" Jag har sagt saker som "Nu skall jag gå ut och ta ner flaggstången" eller "Glöm inte att ta på dig soppåsen". Då står jag med soppåsen i ena handen och vill alltså att sonen skall ta med sig den på vägen. Samtidigt vill jag påminna honom om vantarna..Två saker samtidigt! Det går inte längre, jag är inte som jag var, en kvinna med en otrolig simultankapacitet.. Hjälp, tänk om jag håller på att bli man!
Kommentarer