Fortsätt till huvudinnehåll

Gym och SPA-klubben

Morgon och förmiddag: Så här långt har jag städat barnens rum. Det är allt. Väcktes mitt i natten av mitt undermedvetna som bryskt talade om för mig att jag faktiskt skulle upp och jobba i dag, något jag totalt glömt bort! Så är det med mycket helger... Tur att någon håller koll på mig.

Eftermiddag: Utnyttjade för första gången mitt medlemskap i SPA-klubben. Det började " så där" bra.... Inledde med en timme i gymet. Introduktion har jag först nästa måndag men, vad då..."hur svårt kan det vara"? En äldre herre drog och slet i redskapen. I övrigt var gymet tomt. Tänkte att det vore kul att testa promenad/löp-bandet. Hoppade upp och började trycka på lite olika knappar..En TV drog i gång först. Så fiffigt.. Tryckte lite till och undrade varför inte bandet började gå. Tryckte frenetiskt på "Start". DÅ, ryckte det till och bandet drar iväg utav bara ......... Tja, ni kan ju gissa? Jag formligen flög baklänges. Viftandes på armar och ben for jag i väg som en projektil och landade på golvet!! HAHAHAHAHA..jättekul tyckte gubben. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta med beslutade mig för det senare. Jag fick väl skylla mig själv! Sen gick allt bra.....

....tills det var dags för SPA. Jag hittade till de olika avdelningarna och bassängerna. Lilla, heta bassängen var otroligt avkopplande. Sen var det dags för bastu. Går in i damernas, drar av mig baddräkten, tar min handduk i handen och går mot en dörr, "Ångbastu".. Tar för givet att det är för damer. Öppnar, kliver in i dimmorna och när de skingas ser jag att det sitter två herrar längst in. Ooops....rusar ut och går generat in i den vanliga dambastun. HAHAHA.... Väntade för säkerhets skull i 10 minuter innan jag vågade mig tillbaka. Då med handduken hårt virad runt mig. Sätter mig ner och ser när jag vant mig vid dimman att i hörnet längst in sitter - Saddam Hussein!
Fast det är ju omöjligt....men han var onekligen lik, åtminstone lika skäggig.

Hemma. Nu kan jag äntligen slappna av....

Kommentarer

Anonym sa…
Hej Nike !

Jag är glad att du hittade mig så att jag hittade dig...*S*, har bara lite snabbt läst några inlägg, ska läsa mer senare ikväll men jag kände direkt att jag vill läsa mer, veta mer.
Nike sa…
Vad kul! Tyvärr har jag tagit bort en del inlägg eftersom det gick upp för mig att jag inte längre var så anonym som jag trodde....Vill inte trampa någon/några på tårna mer än nödvändigt...Kanske kommer de tillbaka senare......Hej igen.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot