Karin Alvtegen skrev att panikångest är "själens sätt att spy". Just så!
När en kapabel, duktig, tålig, prestationsinriktad, stark och självständig kvinnas liv plötsligt börjar rämna kan hon inte ta det på allvar...Hennes skamkänsla står i vägen, hon känner skuld mot de som står runt henne och hon kan inte erkänna sin svaghet, att hon inte längre orkar eller kan prestera så som hon vill och begär av sig själv. Hon håller tyst, biter i hop och bränner på. Tills den dagen då hon segnar ner på ett grått, kallt butiksgolv och undrar om hon skall dö nu. För att det känns så, för att hon aldrig tidigare känt hjärtat bulta utanpå kroppen, för att hon inte får luft och för att hon dessutom blir skräckslagen över att hela butiksinredningen hotfullt höjer sig över henne. Hon kravlar ut ur butiken, tar sig på något sätt till bilen. Huvudet dunkar, hon har kväljningar och det känns som att hon skall kräkas. Om och om igen...
Hur bilen tar henne hem förstår hon inte. Det finns inga tankar, bara gråt. Hon går in i sitt hus, stänger dörren och öppnar den inte på flera veckor. Skammen är nu total. Pratar knappt med någon, ber inte om den hjälp hon behöver, kan inte tala om hur det är, på riktigt. Skäms, skäms....det här är det totala nederlaget.
Så, en dag vaknar hon av en koltrast som sjunger så vackert att det skär i själen. Tårarna bränner men på något sätt får han ändå henne ur sängen. Hon drar upp rullgardinen, öppnar fönstret och den lilla koltrasten sitter där på grusgången och bara sjunger och sjunger, vägrar ge upp!! Solen är tidig och värmer. Står alldeles stilla en stund, känner förvånad ett märkligt uns av lycka smyga sig på.
Där och då vände det. Kraften fanns där ändå, vägen tillbaka är snårig och lång men jag är på god väg. Men ingenting blir vad det varit. Det är ett nytt liv som väntar, som öppnar sin dörr men allt blir långsamt meningsfullt igen.
Hon är jag som försöker sluta skämmas. Som inser att det här var en gåva från en klok kropp som var tvungen att ge sig själv en rak jävla höger eftersom hon inte lyssnade i tid. Hon hade inget val än att rasa fullständigt eftersom hon visste inte vad hon skulle lyssna efter.
Tack! Jag törs nog säga att det här var det bästa som hänt, den nya vägen ser jag allt klarare, orken kommer långsamt tillbaka och allt annat med den....Nu har det gått 10 månader.
När en kapabel, duktig, tålig, prestationsinriktad, stark och självständig kvinnas liv plötsligt börjar rämna kan hon inte ta det på allvar...Hennes skamkänsla står i vägen, hon känner skuld mot de som står runt henne och hon kan inte erkänna sin svaghet, att hon inte längre orkar eller kan prestera så som hon vill och begär av sig själv. Hon håller tyst, biter i hop och bränner på. Tills den dagen då hon segnar ner på ett grått, kallt butiksgolv och undrar om hon skall dö nu. För att det känns så, för att hon aldrig tidigare känt hjärtat bulta utanpå kroppen, för att hon inte får luft och för att hon dessutom blir skräckslagen över att hela butiksinredningen hotfullt höjer sig över henne. Hon kravlar ut ur butiken, tar sig på något sätt till bilen. Huvudet dunkar, hon har kväljningar och det känns som att hon skall kräkas. Om och om igen...
Hur bilen tar henne hem förstår hon inte. Det finns inga tankar, bara gråt. Hon går in i sitt hus, stänger dörren och öppnar den inte på flera veckor. Skammen är nu total. Pratar knappt med någon, ber inte om den hjälp hon behöver, kan inte tala om hur det är, på riktigt. Skäms, skäms....det här är det totala nederlaget.
Så, en dag vaknar hon av en koltrast som sjunger så vackert att det skär i själen. Tårarna bränner men på något sätt får han ändå henne ur sängen. Hon drar upp rullgardinen, öppnar fönstret och den lilla koltrasten sitter där på grusgången och bara sjunger och sjunger, vägrar ge upp!! Solen är tidig och värmer. Står alldeles stilla en stund, känner förvånad ett märkligt uns av lycka smyga sig på.
Där och då vände det. Kraften fanns där ändå, vägen tillbaka är snårig och lång men jag är på god väg. Men ingenting blir vad det varit. Det är ett nytt liv som väntar, som öppnar sin dörr men allt blir långsamt meningsfullt igen.
Hon är jag som försöker sluta skämmas. Som inser att det här var en gåva från en klok kropp som var tvungen att ge sig själv en rak jävla höger eftersom hon inte lyssnade i tid. Hon hade inget val än att rasa fullständigt eftersom hon visste inte vad hon skulle lyssna efter.
Tack! Jag törs nog säga att det här var det bästa som hänt, den nya vägen ser jag allt klarare, orken kommer långsamt tillbaka och allt annat med den....Nu har det gått 10 månader.
Kommentarer
Vad skulle det vara ?
Att du kämpat mer och längre än de flesta ?
Ska du skämmas över att du var den som alls inte gav upp, för att du var den som kämpade till sista blodsdroppen....?
Ge inte upp, utan kämpa vidare!
Styrkekramar!
Dina inlägg i din blogg läser jag med stor behållning. Jag har lika länge som du i 10 månader, tampats med utbrändhet och den fördumning det innebär säga fel ord inte kunna planera eller välja. En fråga till Dig är du tillbaka i arbete och hur hanterde du de stora skuldkänslor man har inför en återgång. För Min del handlar det om att jag skall gå bredvid i någon slags socialträning, då jag är mycket stresskänslig. Tycker dock att det oxå är stressande att gå hemma utan social kontakter. det tär det oxå.
Mvh Lena
Det är verkligen ingenting att skämmas för!! Det är en myt att man måste vara så förb...t duktig, självständig, flitig, exemplarisk, duglig, stark, snygg, vältränad, skärpt, vidareutvecklande och heltidsarbetande 24 h/dygn. Det faller på sin egen orimlighet. Somliga stupar direkt efter start, andra en bit på väg. Samhället sätter oss på plats genom att tala om för oss att det är något fel på oss som inte orkar, som stannar, som får typ panikångest, depressioner, hjärtinfarkter, kronisk värk eller vad det kan vara. För samhället kan det ju inte vara något fel på? J0, menar jag. Det här samhället är inte för alla. Orsakerna kan vara flera, är knappast bara en. Det är dags att samhället ser sig i spegeln och tänker om. Det är stelbent, enkelriktat och förutsätter att alla är stöpta i samma form och lever samma slags liv. Det gör vi inte. De flesta av oss går också igenom kriser och perioder av kaos i livet. Det kan bli utlösande för ett stopp. Hoppla...får nog skriva ett vanligt inlägg om det här.... svarar på frågan om "tillbaka till jobbet" där också..