Jag fick frågan om jag har börjat arbeta igen. Det har jag . En dag hörde jag mig själv säga"Ja visst, det skall nog gå bra, jag vill gärna prova" för att jag efter 6 månader kände mig så stressad (!!!) över att vara sjukskriven, av försäkringskassan och av kollegor, min chef och min läkare. Jag började på deltid. Kunde inte tänka mig att arbetsträna!! Lustigt ord..Vad då? Gå till jobbet och städa i skåp eller sitta bredvid en kollega?? Aldrig. Det passade inte mig eller mitt jobb. För andra kanske det är bra, det måste man nog avgöra själv.
Det handlade om att jag kände att hela min omgivning förväntade sig att allt skulle vända nu och jag spelade med. Jag kände mig långt i från redo även om jag mådde så mycket bättre. Får jag bara göra saker och ting i min egen takt går det väldigt bra de flesta dagar. Stresskänsligheten sätter sig som en allergi och så är det fortfarande. Hittar jag inte nycklarna eller plånboken på morgonen när jag skall iväg kan allt slå slint och jag måste gå undan, helst krypa ner under täcket och stoppa fetvadd i öronen....Det får helt enkelt inte inträffa men det har ändå hänt några gånger. Så fort det kör i hop sig snurrar det till. Jag kan helt enkelt inte utsätta mig för att "skynda" eller göra mer än en sak i taget och det med lite tid i mellan.
Kvinnan som vikarierade för mig kunde jobba därför att hon sagt upp sig från sin tidigare arbetsplats efter att ha varit sjukskriven för samma sak som jag. Hon var sjukskriven 2 år och tyckte att jag kom tillbaka alldeles för tidigt.
Det handlar om så mycket. Att krascha så fullständigt innebär att allt rämnar, alla dörrar och fönster flyger upp och blottar alla svagheter, påfrestningar, tärande kollegor och ofullständigheter i livet. Det är inte bara de pågående svårigheterna som kommer upp i dagen. Det är kris och allt blir synligt. Allt kommer upp till ytan, också gamla obearbetade kriser, gamla svek och sår som börjar blöda igen.
Här gäller det att förstå det goda med att allt blir synligt. Stäng inte dörrarna, låt de stå och slå i blåsten..vädra ut, ta tag i livet.
Det konstiga är att mitt i stormens kaos kände jag också ett "äntligen!!". Jag kunde verkligen inte annat. Kroppen stoppade mig, det gick helt enkelt inte att fortsätta vara duktig och perfekt. Jag var tvungen att stanna och börja lyssna. Det är på ett sätt en existensiell livskris, inte bara en diagnos på ett sjukintyg som "utmattningssyndrom" eller "utbrändhet".
För min del handlade det också om att jag var tvungen att ta itu med flera stora frågetecken. Framför allt fick jag äntligen mod och kraft att bryta upp från ett 5-årigt förhållande som bara tagit energi. Jag måste också lyssna till rösten som alltid sagt åt mig att jag är fel ute när det gäller utbildning och yrke. Det är som att alla mina försvar inte håller längre. Jag blir genomskådad direkt, både av mig själv och av andra. Kan inte kamouflera saker, känslor längre. Det låter lite klyschigt men jag måste "lyssna till mitt hjärta", ingenting annat kan jag leva med. Så många år jag mest lyssnat till vad min omgivning velat och förväntat sig, oftast utan att jag själv varit medveten om att det inte varit min önskan eller mina val. Jag har alltid inbillat mig att jag är så stark och självständig.
Det innebär att jag står här, snart 50!!!!! och ändrar långsamt kurs. Jag har äntligen påbörjat det jag alltid velat göra. Vad mina distanskurser och mina nya deltidsuppdrag som en skrivande person skall leda till, det vågar jag ännu inte säga högt. Jag vet helt enkelt inte. Det enda jag vet är det jag känner och det är att jag äntligen är rätt väg. Jag gör det jag vill göra, för min egen skull och inte för att någon annan förväntar sig av mig att jag skall göra så, vara si eller inte göra så. Och jag som alltid trott eller lurat mig själv att tro att jag var så självständig och stark. Jag bestämde minsann själv!!!
Jag skiter i vad folk tänker eller säger, verkligen! Typ "Du som har en så bra utbildning", "Ja, på min tid fick man vara nöjd med att över huvud taget ha en utbildning. Du kanske får tänka på barnen och vara nöjd med vad du har"
Jag kvävs på min arbetsplats. Jag tycker om kunskaperna, vetandet och jag bryr mig om kvinnors hälsa, människors relationer och psyke..Men jag vill inte jobba så längre. Jag vill inte möta patienter. Jag vill vara i fred. Jag skriver gärna om allt det där men jag vill skriva om annat också....Jag vill vara jag helt enkelt. Det handlar också om att jag insett att jag mår bäst om jag får sköta mig själv. I alla fall just nu. Så jag kan styra mina dagar och känna att jag är flexibel nog att kanske bara vila och bara vara en hel torsdag för att i stället jobba lördag kväll eller söndag. Det är en stress att vara egen också, men just nu ser jag inget alternativ. Det kanske kommer, vem vet?
Tillbaka till det här med att börja arbeta igen.. I mitt fall började jag jobba direkt, men inte så många timmar åt gången. Jag krävde lite luft mellan patienterna i början (egentligen en självklarhet!!!) och att jag inte skulle behöva börja förrän 08.30 så att jag i lugn och ro fick vakna och få iväg barnen till skolan...
Chefen sa ja och kollegorna snörpte på munnen....I min värld är inte kvinnor alltid så goda mot varandra. Att jag känner mig som ett UFO på min arbetsplats finns det förklaringar till.
Nu har jag hört mig säga att jag skall ökak på min tjänst från 5 februari. Inom mig skriker en röst att "det skall du inte alls, akta dig". ... Jag sa ju så bara för att alla förväntade sig att jag skulle säga så..Det var lämpligt, det förväntas att det skall gå åt rätt håll hela tiden. Skall snart ha möte med chefen och försäkringskassan. Tänker vara så tyst jag kan (blir nog svårt) för att höra deras inställning och tankar först. De, vars enda mål är att få mig tillbaka i rullorna igen och snabbt som sjutton ur registret och statistiken för sjukskrivna i detta långa land. Mitt mål är inte heller att vara sjukskriven men att hitta en sysselsättning som jag kan leva med utan att gå i spinn igen och som jag kan leva ett bra liv med och försörja mig och barnen på.
Så, jag laddar. Att vara ärlig och inte ta på sig för mycket för fort är det enda som duger. För jag har verkligen ingenting att skämmas för!! Jag gör mitt bästa, hela tiden och har allid gjort. Jag har idéer, lust, vilja men jag måste får göra saker i min egen takt annars riskerar jag säkert en ny panikångestattack! Och, DET, önskar jag ingen mina vänner, Ingen....Men samtidigt. OM den kommer. Det går att se den som en chans. Det enda som funkar är att öppna alla dörrar, fönster, och ställa alla spjäll på vid gavel. Stanna, stanna, sopa och städa...iaktta och känn efter .Vad vill jag göra med mitt liv, egentligen? Hur vill jag leva? Vad och vilka är viktigt? Det finns en mening med allt.
Nu borde jag väl skaffa mig en livscoach! En som lägger upp en strategi med mig, som hjälper mig att sätta upp delmål, mål och visar mig vilken väg som jag bör gå. Men sådana har inte försäkringskassan ...De är dyra och därmed ingenting som en sjukskriven barnmorska har råd med.
Jag kommer att hitta rätt. Det vet jag. Under tiden är det viktigt att hitta guldkorn varje dag, för de finns. För ett år sedan kändes det som att jag inte hade något liv. Allt var meningslöst och det existerade bara krav, räkningar, måsten och en enorm yrsel, trötthet och sorg.
Egentligen hittade jag glöden otroligt fort. Livsglöden. Jag njuter mer, lyssnar på musik igen, ser mer och är mer. Jag är inte densamma - som tur är.
Det handlade om att jag kände att hela min omgivning förväntade sig att allt skulle vända nu och jag spelade med. Jag kände mig långt i från redo även om jag mådde så mycket bättre. Får jag bara göra saker och ting i min egen takt går det väldigt bra de flesta dagar. Stresskänsligheten sätter sig som en allergi och så är det fortfarande. Hittar jag inte nycklarna eller plånboken på morgonen när jag skall iväg kan allt slå slint och jag måste gå undan, helst krypa ner under täcket och stoppa fetvadd i öronen....Det får helt enkelt inte inträffa men det har ändå hänt några gånger. Så fort det kör i hop sig snurrar det till. Jag kan helt enkelt inte utsätta mig för att "skynda" eller göra mer än en sak i taget och det med lite tid i mellan.
Kvinnan som vikarierade för mig kunde jobba därför att hon sagt upp sig från sin tidigare arbetsplats efter att ha varit sjukskriven för samma sak som jag. Hon var sjukskriven 2 år och tyckte att jag kom tillbaka alldeles för tidigt.
Det handlar om så mycket. Att krascha så fullständigt innebär att allt rämnar, alla dörrar och fönster flyger upp och blottar alla svagheter, påfrestningar, tärande kollegor och ofullständigheter i livet. Det är inte bara de pågående svårigheterna som kommer upp i dagen. Det är kris och allt blir synligt. Allt kommer upp till ytan, också gamla obearbetade kriser, gamla svek och sår som börjar blöda igen.
Här gäller det att förstå det goda med att allt blir synligt. Stäng inte dörrarna, låt de stå och slå i blåsten..vädra ut, ta tag i livet.
Det konstiga är att mitt i stormens kaos kände jag också ett "äntligen!!". Jag kunde verkligen inte annat. Kroppen stoppade mig, det gick helt enkelt inte att fortsätta vara duktig och perfekt. Jag var tvungen att stanna och börja lyssna. Det är på ett sätt en existensiell livskris, inte bara en diagnos på ett sjukintyg som "utmattningssyndrom" eller "utbrändhet".
För min del handlade det också om att jag var tvungen att ta itu med flera stora frågetecken. Framför allt fick jag äntligen mod och kraft att bryta upp från ett 5-årigt förhållande som bara tagit energi. Jag måste också lyssna till rösten som alltid sagt åt mig att jag är fel ute när det gäller utbildning och yrke. Det är som att alla mina försvar inte håller längre. Jag blir genomskådad direkt, både av mig själv och av andra. Kan inte kamouflera saker, känslor längre. Det låter lite klyschigt men jag måste "lyssna till mitt hjärta", ingenting annat kan jag leva med. Så många år jag mest lyssnat till vad min omgivning velat och förväntat sig, oftast utan att jag själv varit medveten om att det inte varit min önskan eller mina val. Jag har alltid inbillat mig att jag är så stark och självständig.
Det innebär att jag står här, snart 50!!!!! och ändrar långsamt kurs. Jag har äntligen påbörjat det jag alltid velat göra. Vad mina distanskurser och mina nya deltidsuppdrag som en skrivande person skall leda till, det vågar jag ännu inte säga högt. Jag vet helt enkelt inte. Det enda jag vet är det jag känner och det är att jag äntligen är rätt väg. Jag gör det jag vill göra, för min egen skull och inte för att någon annan förväntar sig av mig att jag skall göra så, vara si eller inte göra så. Och jag som alltid trott eller lurat mig själv att tro att jag var så självständig och stark. Jag bestämde minsann själv!!!
Jag skiter i vad folk tänker eller säger, verkligen! Typ "Du som har en så bra utbildning", "Ja, på min tid fick man vara nöjd med att över huvud taget ha en utbildning. Du kanske får tänka på barnen och vara nöjd med vad du har"
Jag kvävs på min arbetsplats. Jag tycker om kunskaperna, vetandet och jag bryr mig om kvinnors hälsa, människors relationer och psyke..Men jag vill inte jobba så längre. Jag vill inte möta patienter. Jag vill vara i fred. Jag skriver gärna om allt det där men jag vill skriva om annat också....Jag vill vara jag helt enkelt. Det handlar också om att jag insett att jag mår bäst om jag får sköta mig själv. I alla fall just nu. Så jag kan styra mina dagar och känna att jag är flexibel nog att kanske bara vila och bara vara en hel torsdag för att i stället jobba lördag kväll eller söndag. Det är en stress att vara egen också, men just nu ser jag inget alternativ. Det kanske kommer, vem vet?
Tillbaka till det här med att börja arbeta igen.. I mitt fall började jag jobba direkt, men inte så många timmar åt gången. Jag krävde lite luft mellan patienterna i början (egentligen en självklarhet!!!) och att jag inte skulle behöva börja förrän 08.30 så att jag i lugn och ro fick vakna och få iväg barnen till skolan...
Chefen sa ja och kollegorna snörpte på munnen....I min värld är inte kvinnor alltid så goda mot varandra. Att jag känner mig som ett UFO på min arbetsplats finns det förklaringar till.
Nu har jag hört mig säga att jag skall ökak på min tjänst från 5 februari. Inom mig skriker en röst att "det skall du inte alls, akta dig". ... Jag sa ju så bara för att alla förväntade sig att jag skulle säga så..Det var lämpligt, det förväntas att det skall gå åt rätt håll hela tiden. Skall snart ha möte med chefen och försäkringskassan. Tänker vara så tyst jag kan (blir nog svårt) för att höra deras inställning och tankar först. De, vars enda mål är att få mig tillbaka i rullorna igen och snabbt som sjutton ur registret och statistiken för sjukskrivna i detta långa land. Mitt mål är inte heller att vara sjukskriven men att hitta en sysselsättning som jag kan leva med utan att gå i spinn igen och som jag kan leva ett bra liv med och försörja mig och barnen på.
Så, jag laddar. Att vara ärlig och inte ta på sig för mycket för fort är det enda som duger. För jag har verkligen ingenting att skämmas för!! Jag gör mitt bästa, hela tiden och har allid gjort. Jag har idéer, lust, vilja men jag måste får göra saker i min egen takt annars riskerar jag säkert en ny panikångestattack! Och, DET, önskar jag ingen mina vänner, Ingen....Men samtidigt. OM den kommer. Det går att se den som en chans. Det enda som funkar är att öppna alla dörrar, fönster, och ställa alla spjäll på vid gavel. Stanna, stanna, sopa och städa...iaktta och känn efter .Vad vill jag göra med mitt liv, egentligen? Hur vill jag leva? Vad och vilka är viktigt? Det finns en mening med allt.
Nu borde jag väl skaffa mig en livscoach! En som lägger upp en strategi med mig, som hjälper mig att sätta upp delmål, mål och visar mig vilken väg som jag bör gå. Men sådana har inte försäkringskassan ...De är dyra och därmed ingenting som en sjukskriven barnmorska har råd med.
Jag kommer att hitta rätt. Det vet jag. Under tiden är det viktigt att hitta guldkorn varje dag, för de finns. För ett år sedan kändes det som att jag inte hade något liv. Allt var meningslöst och det existerade bara krav, räkningar, måsten och en enorm yrsel, trötthet och sorg.
Egentligen hittade jag glöden otroligt fort. Livsglöden. Jag njuter mer, lyssnar på musik igen, ser mer och är mer. Jag är inte densamma - som tur är.
Kommentarer